torsdag 13 december 2012

Konsten att lysa

En mening som möjliggör en hel berättelse. Och tvärtom. Meningen hon skriver gång på gång, för hand på tjockt papper, gräddigt som lembas, eller på den gamla bärbara, där a:na måste hamras ner med ett extra kiloponds tryck. Meningen som är steril som Uyunis sprickor. Ett utomkvedshavandeskap. Jag kan inte skriva om dej, men det är det jag helst önskar. Nåt hon är skyldig honom. Och det vackraste man kan göra. Den här hösten slukar hon fadersskildringarna, Rosenberg, Anyuru, Lindeborg. Ömsom gråter, ömsom hatar kärleken, innerligheten, historierna som liksom rinner mellan, över sidorna, böcker som dunkar varmt på fönsterblecket, lyser som fyrbåkar i svaga natten, kärnkraftverk. Hennes ord, hennes första mening gör halt, en vaktparad som har fastnat i det första steget på svenska flaggans dag. En bra mening, nej en fantastisk mening i en dålig berättelse. Eller tvärtom. Hon säjer åt sej att hon ska börja, bara börja skriva, hon kan ändra resten sen, det viktiga är att hon startar, att hon kommer igång. Men det är inte så det är. Det är inte så det nånsin kommer att bli. Det är den där dallrande början, det är där hon är, och där väntar hon.

(Idén till texten kommer från Rushdies memoarer "Joseph Anton". "Dunkar varmt" har jag stulit från Tant Strul.)

6 kommentarer:

  1. Inte lätt att göra en berättelse av det som ännu ligger under huden. Du fångade det.

    SvaraRadera
  2. Att läsa dina uttryck är som att sitta och äta smågodis. Ditt sätt att skriva är så fulländat och vackert att man måste läsa en gång till för att uppmärksamma handlingen.. underbart.

    SvaraRadera