Att inte längre kunna. Att bli lycklig av en liten, hastigt uppblossande längtan, som varar sträckan jag färdas mellan badkaret och skrivbordet. Att sen bli sittande vid mitt fönster. Låta årstiderna komma och dra förbi. Jag skrev för balkongfåglarna en gång i livet, jag minns koltrastarnas sätt att väcka mej, jag minns alla äpplen på deras fat, urpickade ner till kärnhuset. Jag minns att jag undrade om det var samma fåglar som återkom från år till år.
Nu kan det kvitta.
Nu trängs fingrarna med tangenterna, valhänta. En frost i arbetsrummet. Atomernas långsamma rörelser i kylan, girlanger som rör sej, inte av sej själva utan av värmen från elementet.
Å, kära, kom hit, var min eld.
Nu behöver jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh. Kvittar gör det inte.
SvaraRaderaAck, jo.
SvaraRaderaOm jag mindes kärnhus på det där sättet, skulle jag inte tycka att det var kört. Det säger jag inte för att vara snäll.
SvaraRaderaSkriv. Oh snälla du skriv, du kan.
SvaraRaderaSå underbart att läsa dig igen. Kvittar fullständigt vad du skriver, det är samma magi. Såg din oktoberkommentar idag, blev så glad. Jamen skriv nu då!
SvaraRaderaTack för din kommentar. Du har rätt om sista raden. Glad att du läser.
SvaraRaderaDu vännen till en vän. en gnista, en eld varifrån kommer allt, bara en snabb look på skrivpuff ett ord vi ska ta med oss,skriva utifrån. ta ett ord eller ett helt annat ord, tvärtom, många av oss läser dej, saknar dej. bara skriv, tre rader en haiku en limmerick , en sonett.... välkommen tillbaka // en vän
SvaraRadera