måndag 22 juni 2015

Så nära, så nära, nästan där, nästan där

Du dog nästan. Redan orden är så oerhörda. Och jag vet inte varför. Jag var inte oförberedd. Jag har mött död förut, ibland hos dom jag älskar, men när samtalet kom så föll jag. Och sen den dan har jag fortsatt att falla.
Ja. Du klarade dej. Vaknätter vid din säng. En motvillig vår. Ljummet kaffe i tjocka porslinsmuggar. En sköterska som berättade hur vanligt det är att man ropar på mamma när det närmar sej. En annan som berättade hur nära det var för dej. Jag ville inte veta. Jag ville bara vara ifred. Jag ville bara sjunga tiden tillbaka. Jag ville bränna rökelse och salvia. Jag ville gå ut i havet till mina systrar. Tyngden av nuet. Tyngden av det som ska komma sen.
Det blev för mycket.
Nu lever jag under ett blått täcke, stillnar mellan telefonsamtalen till dej. Samtal som en tråd på vilken jag hänger upp ditt liv. Nån har tagit mått på dej, som den gamle diktaren skrev, jag såg kritmärkena på din kropp, då i maj. Och jag såg dom på mej själv.
Därför faller jag.
Och fortsätter att falla, falla.

2 kommentarer:

  1. Du skriver
    Och jag kväver både högljutt jubel och de dumma orden om att när man faller finns det alltid någon någonstans som tar emot. Jag vet ju, man faller ensam. Så är det.
    Men du skriver.
    Och det är vackert.
    Så vackert.
    Och jag har saknat.
    Och skrivandet kan (kanske) vara livlinan som, ibland om man är lyckligt lottad hänger där inom räckhåll, den som man trots mörkret råkar nudda vid och korta stunder kan greppa.

    SvaraRadera
  2. så vackert, så innerligt så sorgligt, så igen kännannden känns...

    SvaraRadera