På fönsterbänken en blommande pelargon

Du bar blått, jag svart. Du hade skrivit en dikt på morronen, i dina händer på eftermiddagen smulor. Jag hade inget med mej. Jag hade tänkt plocka lupiner vid järnvägsspåren, men dom hade redan blommat över. Stinsen torkade sej i pannan.
-Det kommer inte in förrän trettiåtta, sa han.
-Då väntar vi, sa du.
Jag sa ingenting. Jag både väntade och inte. Jag sneglade på skylten med säsongens nya glassar.
-Vi väntar, sa du igen, rakt ut i luften, till ingen, till mej, till alla. Dina ögon ändrade färg med molnen som kom och drog förbi. Alldeles lugn, alldeles sval. Igår lejde du in grannen och hans efterblivna son till att slå gräset mot vägen, till att laga hönshuset, till att kitta om fönstren, jag vet inte vad du betalade, jag tror att det kostade dej mer än vad det var värt, hans arm runt din midja och din mun, din raka nacke, fingrarna runt kaffekoppen som gned, gned.
Men idag.
Idag kommer han hem.
Det är vad vi tror.
Vad du hoppas.
Vad jag räds.

Nyckeltal

Alla dagar bland siffrorna. En kort promenad från gårdshuset på Banérgatan 25 till Statistiska centralbyrån. Han är kung över nyckeltalen. Det är som att slå med bordet fullt av skimrande glastärningar, bakom varje siffra nåt som vecklar ut sej, en mänska, ett öde, ett helt hav. Han har änglarna med sej i metoden, i sammanvägningen, i resultatet. Barfota, vid sitt skrivbord, lika uppslukad som Kenzaburo Oe, som Bobby Fischer, som Bach.
Ja, han vet. Att säja till en kvinna att han är statistiker är som att be henne att famla efter handväskan och resa sej upp. Han vill förklara. Att det är som att vara Gulliver i Lilliputland, att han övervakar från ovan, ser sambanden, drar slutsatserna. Att han vacklar när Anders Borg använder sej av ett av hans tal. Att han löser mysterierna. Att statistiken är det vackraste han ger.
Det lyser i hans fönster ut mot Karlavägen.
Barfota vid skrivbordet. Och änglarna är där.

Hur du gör det

Hur du gör det kan jag aldrig förstå. Hur du ställer fram en ost, ett par fikon, lite osaltat smör, ett dagsgammalt bröd och en kanna strävt rött vin, hur du räcker mej det som en nierätters avsmakningsmeny på Tour d'Argent, att det smakar bättre, så mycket bättre än nåt jag hittills ätit. Hur vi delar maten, bryter brödet, ditt gamla köksbord, vit lavendel i fönsterkarmen. Ditt rena, förklarade ansikte i dunklet. Dina katter, halvvilda, på sorkjakt i trädgården och här är hålet i tiden, det jag jagar efter, det jag har funnit och nu vill jag inte tillbaka. Här skulle vi inte åldras. Inte du, inte jag. Rött vin över din underläpp. Rött vin, en droppe som jag skulle vilja slicka i mej, men jag rör mej inte, jag vågar inte, det är en kväll när man sitter stilla och lyssnar klart på sångerna som kommer till oss genom skymningen. Gamla kvinnor som sjunger med unga, klara stämmor. Lakan på tork mellan träden. Det är helt mörkt när du reser dej upp, jag rycker till, du tar min hand och vinet har torkat på din underläpp och jag följer med dej och på morronen ligger tre sorkar uppradade på din förstutrapp.

Ährrp, ährrp

Vi delar en cigarr som blivit kvar sen nyår. Jag tycker mycket om tobakssmaken som sätter sej fast strax under tandhalsarna. Du drar halsbloss. Vi började gå samtidigt med solen, nu har vi ätit några kokta ägg, druckit kaffe och högtidligt vecklat upp silkespapperet runt den halvrökta Cohiban. Gluttsnäppan har kommit, vi har sett en rödbena och högt däruppe en havsörn, knappt urskiljbar, bara ett enstaka skri och ett par vingslag och en oro bland vadarna. Vi har ett lugn här som vi inte har nån annanstans, vi går hitut för här kan ingen ta oss, inte ens vi själva. Kornknarren bland kaveldunet, ährrp, ährrp. Gulnat gräs, en hög med framtinade musslor, dina tjugu år gamla Lundhagskängor, en oändlig himmel och våra frusna hjärtan. Allt som borde ställas tillrätta. Här går vi fortfarande hand i hand, vi har skådarboken med oss, den som vi började på samma år som du köpte kängorna, med dom sällsynta arterna förprickade, stridsörnen i Serengeti, lammgamarna i Amari. Ändå har vi alltid återvänt hit, till vadarna, till spovarna, till den ensamma kornknarrens ährrp, ährrp.
En sista rökpuff, en fimp som dryper av smak, du makar upp tubkikaren på axeln, vi fortsätter att gå, lite som i kramp, vi går till fågeltornet, fortsätter gå bara.

Blåsorkestern

Träblås och brass och en vind i hennes flottiga köksgardiner och dom röda knäna på drillflickorna. Clarinet Marmalade. Klarinetten i en egen värld, det är invigning av nya kommunhuset men det bryr den sej inte om, det är här och nu och det blir inte bättre, aldrig nånsin bättre än så här. Glasskiosken på hörnet har öppnat, hon ska gå dit sen och köpa en trekulors strut med alla smaker hon hatade när hon var liten; romrussin, pistage, vanilj. Hon ska göra som alla andra, känna sej dammig i det skarpa ljuset, som ett överfall varje april, vända sitt ansikte mot solen, en och annan hjärtebön, en och annan besvärjelse, en och annan önskan. Hälsa på några gamla bekanta. Inte stanna och prata. Vad skulle hon säja? Vad skulle dom kunna säja henne?
Stans lockhåriga prinsessa har kommit tillbaka. Hon kom ensam. Hon kom barfota.
Hon bor vid ån i vindriktningen från pappersbruket, hon dricker vin varje dag, hon cyklar mellan gamla mänskor som vill prata om förr medan hon dammsuger, diskar, hon lyssnar men pratar inte. Ibland ler hon. Hon har en dator som står framför henne på köksbordet, det säjer dom som gör sej ärenden förbi hennes fönster, en skärm som lyser, som hon stirrar in i, närmast hypnotiserad, medan hon dricker, dricker.
Hon gav sej av, en del säjer till Los Angeles, andra säjer Samarkand, nån påstår att han sett henne i en porrfilm från Tyskland. Det spelar ingen roll. Hon har kommit tillbaka, som en bortsprungen katt, det är hon, stans prinsessa, det är henne blåsorkestern spelar för, Radetzkymarschen, det är därför hon har öppnat köksfönstret.

På låtsas

Alltid enklare att vara till havs än att gå iland. Oron, dagarna innan avmönstring, du upprättar ett avstånd mellan oss, en självklar distans. Din nödvändiga tayammum. Dina steg över landgången, du kysser förtöjningarna med knogarna innan du ropar in en taxi, jag ser långt efter dej, men går åt mitt håll. Du har väskan full av parfym från Qatar, piratkopierade datorspel handlade i Shaolin. Du har nån som väntar. Det har inte jag. Nu är det jag som ska vänta. Vänta i en stad jag kallar för mitt hem. Arton dagar i ingenstans, jag äter, sover och väntar. Jag tar hem andra män, dom är så lätta, genomskinliga, lämnar knappt några avtryck, några dofter i lakanen.
I början ringde jag, gjorde ärenden hem till dej, en fru, några söta barn, du blev vansinnig. Nu aktar jag mej, aktar mej noga. Jag accepterar tudelningen, en förutsättning, precis som jag håller dörren till min hytt olåst första kvällen, för då kommer du, mätt på hennes kärlek, hungrig på min. Jag ger dej att äta. Du har en doft, en tyngd, du lämnar spår och jag har dej nu, i tjugufyra nätter och jag försöker att inte räkna, men siffrorna faller som bränt papper framför mitt ansikte, det luktar diesel och nån, kanske är det jag, sjunger femton kvar, åtta kvar.

När vi går igenom Adenviken är jag den enda som hoppas på piraterna från Eyl. Dom väljer aldrig oss, dom känner mina önskningar på flera sjömils avstånd och låter bli. Nu är det fyra nätter kvar och du sover ensam i din koj, jag med, det har börjat igen och jag finner mej i det.

Sovande

Vi är isär och ändå inte. När vi möts gör vi det på ett café på Skånegatan. Och den stora sömnen faller över oss varje gång. Nån har sagt att caféet är det närmaste Italien man kommer i den här stan, jag vet inte om det är sant, men kaffet är starkt. Inte tillräckligt, men det starkaste som går att få. En nödvändighet. Henrik och jag gäspar vid dom höga borden som vetter ut mot Scandinaviums grå, plisserade kjol, tiden går, konsertaffischerna ändrar motiv. Han står och skrapar sej i skäggstubben och jag försöker lära mej italienska genom att leta efter ord jag känner igen i Gazzetta dello Sport.
Vi skiljs åt utan att ta i varann, men vi har svårt att gå åt varsitt håll, och ingen av oss vill vara den som vänder ryggen åt den andra först. Nu vårdar vi det som vi i själva verket helst vill bli av med. Som att spara en påse sopor. Vi har rett ut härvorna, vi har delat sakerna rättvist, nåja, ganska rättvist, vi är båda missnöjda. Det är som det ska vara. Vi borde inte ses mer. Jag älskar inte honom längre. Han luktar inte gott, inte som då, det är samma lukt, men helt utan kärlek. Han ser på mina orakade ben, hårtsråna på min haka, min överläpp och fryner på munnen. Sjavigt. Okvinnligt.

Det är soppåsen mellan oss, förruttnelsens gång, det är det vi har kvar och förvaltar.