Halv skörd

Jag kommer aldrig att bli klar här. Och jag har levt alldeles för länge utan sällskap. Jag skulle inte veta hur man gör längre. Mina spår en glödtråd under snön, jag kan genvägarna, jag sparar sekunder, minuter, kanske en timme här och där. Som jag använder till ingenting, stå som ett beläte i västerfönstret om kvällen. Svepa mej i gardinen när nån kommer på vägen. Hundarna skäller medan karavanen drar vidare. En dov hetta av missräkning dom kvällar när vägen förblir tom. Jag har allt jag behöver. Jag tror att jag har allt jag behöver. Jag har löst mina mysterier, jag har brunnit klart. Man sätter sej inte på mej. Jag är redig, redlig. Jag betalar mina skulder. Det är bara skymningar som den här och västerfönstret och den där underliga oron som om nån ropar och kommer att fortsätta att ropa tills jag svarar.

Utöya, mon amour

Jag ska närma mej försiktigt. Jag ska flytta fötterna oändligt varsamt. Jag ska gå i dens fotspår, den vars namn vi inte nämner. Jag ska gå baklänges, jag ska göra det ogjort. Ön som ett hjärta i vattnet. Marken där inget växer. Där ska jag plantera smultron och ringblommor. Tältplatsen där ingen sjunger längre. Dom ska få nya sånger, hundra nya sånger ska jag ge dom, och dom ska sjunga, högt, klart, ingen ska heller höra ekot av skotten, ingen ska tänka på den som gick här, stampade, klampade som ett ont troll, nu blir allt bra, jag lovar er, sch, tyst nu, sov, jag ska sjunga tills ni somnar och jag ska aldrig mer lämna er.

En gren som vajar

Allt jag ser när jag vänder ansiktet mot fönstret är en gren som vajar. Jag tror att det är en lind. Jag är inte säker. Annars bara himlen, luften som grå rök. Det tickar en klocka härinne. Det är mitt hjärta som slår. Jag önskar att det kunde sluta snart. Hjärta som en trettiåring, viskar sköterskorna, otåligt, beundrande. Resten av mej är hundra år gammalt och väl det. En gren som vajar, en skata nån enstaka gång, jag välkomnar den, rör handen ett par millimeter i hälsning, i skatögonen en evighet, ett tecken, en maning. Jag är redan svept. Nu vill jag vidare. Jag minns inget längre. Jag vaggas i mjölkvitt vatten. Bara hjärtat som en knytnäve i bröstet. En gren som vajar, jag ser inte skatan idag. Jag vänder mej mot väggen.

Brunn

Så fria blev vi aldrig mer. Kanske du, men aldrig jag. Jag följde dej som en liten församling skulle följa en karismatisk predikant, men aldrig med böjd nacke, alltid i samtal, alltid med huvudet tätt intill ditt. Men det var du som läste slätten, läste klipporna, läste himlen ovanför oss. Och du var som kallt vatten, du lät det rinna vidare, som jag drack. Som jag drack. Jag förberedde mej för andra tider, du hade redan haft dom. Mina fotsulor lena efter mil i varm sand, vi gick som syskon, jag tror dom flesta trodde att vi låg med varann, att du förfört mej. Inget kunde vara mer fel. Du var min kyskaste sommar. Min lödigaste sommar. Så fri som då har jag aldrig varit sen. Kanske du. Aldrig jag.

Snart skiner Poseidon

Nya gamla Ullevi, eller gamla nya fast ändå gamla Ullevi. Jag är inflyttad här, jag känner inte alla delar, kommer inte att lära känna dom, även om min kärlek till stan flyter som en mörk källåder djupt under, en löjlig stolthet över Liseberg, över bokmässan, drick det kalla vattnet. Men ändå. Den nya fotbollsarenan heter Gamla Ullevi, efter föregångaren. Nu lämnar vi det. Jag går den här vägen hem vissa dagar, fast det är en betydande omväg och jag gör det därför att vid matchstart så sjunger klacken Snart skiner Poseidon och det är så vackert att jag vrider mej som under tusen nålar och måste torka ögonen och det är larvigt, jag vet, var kommer det här ifrån, Änglarna gör en sällsynt usel säsong, 1-4 mot Gefle, hallå, vad har hänt, sponsorerna vill hoppa av. Men tusen skråliga pojkröster i Åh... När vi kastar våra tomma glas finns det alltid nån med hjärtat kvar/födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, jag gillar sporter mano a mano, snabbt, brutalt, tennis, boxning. Jag somnar till sången på repeat på Spotify, men den är som bäst på andra sidan ståklacken, måsarna i en irriterad skruv över Allén, ruset, gemenskapen. Ja. Det är den. Jag, en välvårdad tant, ensam med min korsordstidning som jag ska slå upp vid min kyckling marengo från igår, och där, dom unga hoppfulla rösterna. Dom som tror, som fortfarande tror och hoppas. Och sjunger ner mot gräset, mot elva frälsare, sjunger varenda gång. En enda gång skulle jag vilja sjunga med dom. (http://www.youtube.com/watch?v=gj-keKiHmnQ)

Skorstenspark

Lyckligast har jag levt i skuggan av fabrikerna. I Oxelösund slog stålverket och mitt trötta, sköra hjärta i samma takt, i Mariestad stod fönstren öppna nätterna igenom, mot pappersbruket, jag sömnlös som ett skilsmässobarn, med koppen mellan händerna. På dagarna handen i stängslet, som att hälsa på en gammal vän. I min nya hemstad bor jag granne med raffen, lågorna ur fraktioneringstornen lika ensamma som jag. Därför aldrig aldrig ensam. Huset jag bor i har jag köpt på exekutiv auktion, möblerna är nån annans, nån som fick nog, stack, bort, iväg, nån som trodde att det gick att springa ifrån skulderna. Blicken är min egen. Luften full av kolkedjor. Vissa åker världen runt och tar påkostade fotoserier på övergivna sockerbruk och bilfabriker där det växer prästkragar på dom löpande banden. Jag har aldrig förstått det där. En fabrik behöver kött. Annars är den bara tom som ett jordnötsskal, nåt man gnider mellan fingrarna, nåt av sand, av dimma. Jag promenerar över Torslandavägen, det skymmer, det är vackert, det blir inte vackrare än så här, några tankers på redden utanför häver sej, mina andetag också.

På bordet

På bordet frökataloger. På bordet plantor, noga märkta, blå klockranka, grekisk lövkoja, tomat; Maskotka, Piennolo. På bordet en påse U-jord. På bordet en lapp, nej, en novell av instruktioner. Du är den sortens mänska vars föreskrifter man följer. Vi älskade på det här bordet i höstas, nu är du inte här längre. Du har rest med henne och jag vattnar dina växter, tar hand om din post, du kallar det för din smala lycka att vi var älskande som blev vänner, så ovanligt, en nådegåva, du stryker mej över munnen, lämnar mej allt, flera flaskor vin, din nyckel. Jag vet. Alla andra tycker att det är förnedrande. Att du utnyttjar mej. Min goda vilja. Jag är inte så säker på det. Visst. Att stiga in i din lägenhet är som att stiga in i en gradualkoral av förälskelse, i kaffeburken ett papper med hennes röda läppar, sängen stökig av kärlek. Visst. Det känns. Lite. Mycket. Först gick jag hit var fjärde dag. Nu är jag här hela tiden. Inatt sov jag i din säng. Jag gråter inte längre, jag hittar nåt varje dag, nåt som gör mej starkare. Och svagare. Nåt som tar mej långt härifrån, jag ser mej i badrumsspegeln när jag är där och jag är en annan, nån som jag längtat efter, som jag väntat på, som en gammal vän, sekunden i hallen innan dörren slås upp, jag drar efter andan, nu. Nu.