Med tön försvinner koltrastarna. Det vet hon, men blir ändå gråtfärdig. Dom har känts som hennes, kanske inte vänner, men förbundna under vintern, hanen i bläck och tamarind, honan i diskretare pigment men med en oändligt klok blick.
Alla äpplen hon lagt ut. Till en början könlösa Golden delicious, sen allt mer omsorgsfullt valda Ingrid marie, eller Elise. Hon har räddat koltrastarna. Nu kommer måsarna med den första sydvästan som luktar tång, saltängar.
Och trastparet ger sej av, en morron är dom inte längre där, trots fyra prydligt uppskurna Aroma.
Hon väntar en vecka. Sen askar hon i det ena äpplet, som flutit ut över fönsterbrädan. Askar, fimpar. Övergiven. Trastarna har bytt balkongen mot en fläderbuske i skogskanten. Hon kunde ha skyddat dom här. Hon kunde ha gjort allt. Hon skulle så gärna ha velat se deras ungar.
Nu hänger blåmesarna i tjattrande klasar på fröautomaten, helt utan koltrastarnas värdighet. Hon ska ta ner den. Tål inte skränet. Hon ska vänta här och hoppas på ytterligare en sträng vinter.
torsdag 11 mars 2010
måndag 8 mars 2010
10.67
Du säjer: Ta mej tillbaka.
Jag kan inte ge dej tillbaka. Du får göra det själv.
Då önskade jag mej allt. Nu har jag allt. Men om alltihop skulle tas ifrån mej i nästa ögonblick skulle det vara helt i sin ordning. Jag vill inte tyngas med onödig packning så här i nerförsbacken. När jag går ska jag göra det på lätta fötter, med tidvattentabellen närmast hjärtat. Du är det tyngsta jag vet. Du är färskvattentankarna jag blåste för att kunna nå ytan.
Jag hade glömt dej. Det är kanske att ljuga. Jag hade börjat att glömma dej och det gjorde mej gott. Bröt arm med grannarna, drack Blutsaft, satt på verandan i solen som en konvalescent. Började gå ner till havet igen, mjölkvita kvällar, när sikten inte var så god. Började komma på vänskaplig fot med horisonten igen och allt som väntar där bakom.
Vissa mänskor känns igen på stegen dom tar, lukten ur deras porer, sättet att andas på. Du hade ändrat allt. Först när du vände den spruckna blomkrukan för att komma åt nyckeln kände jag igen dej. Jag ville gömma mej under sängen. Du hade nog hittat mej. Jag bjöd dej på rester från gårdagens middag, jag räknade gångerna du tackade mej för maten. Fyra gånger. Du strök mej över kinden. Fyra gånger tackade du. Sen sa du: Ta mej tillbaka.
Det hade varit bättre om du hade slagit mej.
Mycket bättre.
Du får ge tillbaka dej själv. Du var uppbrottssignalen. Jag lovade att ge dej besked senare idag, nu går jag, genom gnisslande timotej, ner mot vattnet, tidvattentabellen slår i samma takt som mitt hjärta.
Jag går nu.
Nu.
Jag kan inte ge dej tillbaka. Du får göra det själv.
Då önskade jag mej allt. Nu har jag allt. Men om alltihop skulle tas ifrån mej i nästa ögonblick skulle det vara helt i sin ordning. Jag vill inte tyngas med onödig packning så här i nerförsbacken. När jag går ska jag göra det på lätta fötter, med tidvattentabellen närmast hjärtat. Du är det tyngsta jag vet. Du är färskvattentankarna jag blåste för att kunna nå ytan.
Jag hade glömt dej. Det är kanske att ljuga. Jag hade börjat att glömma dej och det gjorde mej gott. Bröt arm med grannarna, drack Blutsaft, satt på verandan i solen som en konvalescent. Började gå ner till havet igen, mjölkvita kvällar, när sikten inte var så god. Började komma på vänskaplig fot med horisonten igen och allt som väntar där bakom.
Vissa mänskor känns igen på stegen dom tar, lukten ur deras porer, sättet att andas på. Du hade ändrat allt. Först när du vände den spruckna blomkrukan för att komma åt nyckeln kände jag igen dej. Jag ville gömma mej under sängen. Du hade nog hittat mej. Jag bjöd dej på rester från gårdagens middag, jag räknade gångerna du tackade mej för maten. Fyra gånger. Du strök mej över kinden. Fyra gånger tackade du. Sen sa du: Ta mej tillbaka.
Det hade varit bättre om du hade slagit mej.
Mycket bättre.
Du får ge tillbaka dej själv. Du var uppbrottssignalen. Jag lovade att ge dej besked senare idag, nu går jag, genom gnisslande timotej, ner mot vattnet, tidvattentabellen slår i samma takt som mitt hjärta.
Jag går nu.
Nu.
torsdag 4 mars 2010
10.63
Som regel simmar jag motströms. Jag tar avstamp i det. Friktion som en nödvändighet. En förutsättning. Därför kan jag ibland unna mej lyxen i att flyta med, inte för länge, inte så att det blir en vana, men. En aning. Att släppa taget. Som lagom hårt vispad grädde. En middag. Ett bröllop. En bussresa till tulpanerna i Keukenhof. Ett motvilligt utträde ur joggingbyxorna, ett inträde i ylledräkten, i blusarna med stärkt valenciennespets. Allt är lättare att förklara, försvara om man är snyggt klädd. Det är som om dom flesta mänskor kapitulerar inför en liten vintage Louis Vuitton.
Al-Quaida borde alla bära Ermenegildo Zegna.
Jag går till garderoben som om den rymde vårt allra sista stabsmöte innan anfallet.
Den som ett par timmar senare går ut i världen är inte jag. Det är. Nej, det vet jag inte. Hon har inte tagit med sej nåt av mej. Hon går andra gator fram och tillbaka. Hon ler, det gör aldrig jag. Jag minns inte vad hon gör mer än att le. Hon har en uniform, underkläder som älvor, tyg som vävts i Marocko. Hon har ögon som kostat henne sömnlösa nätter. Hon har inte haft roligt, det ser jag på hur hon går in genom dörren.
Hon blir jag igen, med mjuka byxor, teven, ett glas. Gratulerar henne, mej till ett lyckat återtåg.
Al-Quaida borde alla bära Ermenegildo Zegna.
Jag går till garderoben som om den rymde vårt allra sista stabsmöte innan anfallet.
Den som ett par timmar senare går ut i världen är inte jag. Det är. Nej, det vet jag inte. Hon har inte tagit med sej nåt av mej. Hon går andra gator fram och tillbaka. Hon ler, det gör aldrig jag. Jag minns inte vad hon gör mer än att le. Hon har en uniform, underkläder som älvor, tyg som vävts i Marocko. Hon har ögon som kostat henne sömnlösa nätter. Hon har inte haft roligt, det ser jag på hur hon går in genom dörren.
Hon blir jag igen, med mjuka byxor, teven, ett glas. Gratulerar henne, mej till ett lyckat återtåg.
onsdag 3 mars 2010
10.62
På bilderna från examen som hänger ovanför hans huvud är han inte helt olik Knellers porträtt av Newton. Det är nåt med håret och munnen, giporna som två skarpa snedstreck.
Håret är kortare, glesare nu. Men det flyter fortfarande runt hans ansikte, som dun, mjukt, lätt.
Gravitation är den av naturlagarna som bara attraherar. Smörgåsen med sovelsidan neråt, äpplet. I sat in a contemplative mood, sa Newton. Satt i tankar och hörde äpplet falla, enligt Stukeley, men jag tror inte på det. Stukeley, alltför insmickrande, en andra klassens arkeolog, förälskad i Newton, skulle jag tro. En stor man med en liten man i släptåg. Som det alltid har varit. Sherlock med Watson, Axl och Slash, Fredrik och Sven-Otto.
Han har varit vänlig och kalligraferat Newtons formulering av tyngdkraften på ett gräddigt papper. Det hade han inte behövt. Nu stryker han över G:et, gravitationens konstant, bläcket flyter ut en aning under tummen.
-Det är det elegantaste jag vet, säjer han till slut, jag famlar efter papperet men han är ovillig att ge det till mej, att massor påverkar varann med hjälp av sin storlek.
Jag sitter tyst.
Det är inte ofta man träffar en broder i anden. Ett ögonblick man inte får förstöra med ens en harkling. Inte förstöra med att tänka nåt om Einsteins mer korrekta och definitiva lag. Einstein är ädelgasen i dessa sammanhang, det är Newton som har lödigheten hos en sällsynt och därför dyrbar metall.
Vi finner varandras innersta och vi sitter trygga i det. Rent. Enkelt. Andra får söka gravitonen, får jaga partiklar mellan Geneves flygplats och Jurabergen.
Vi sitter här, mitt i centrum, sitter.
Underkastade gamla lagar.
Håret är kortare, glesare nu. Men det flyter fortfarande runt hans ansikte, som dun, mjukt, lätt.
Gravitation är den av naturlagarna som bara attraherar. Smörgåsen med sovelsidan neråt, äpplet. I sat in a contemplative mood, sa Newton. Satt i tankar och hörde äpplet falla, enligt Stukeley, men jag tror inte på det. Stukeley, alltför insmickrande, en andra klassens arkeolog, förälskad i Newton, skulle jag tro. En stor man med en liten man i släptåg. Som det alltid har varit. Sherlock med Watson, Axl och Slash, Fredrik och Sven-Otto.
Han har varit vänlig och kalligraferat Newtons formulering av tyngdkraften på ett gräddigt papper. Det hade han inte behövt. Nu stryker han över G:et, gravitationens konstant, bläcket flyter ut en aning under tummen.
-Det är det elegantaste jag vet, säjer han till slut, jag famlar efter papperet men han är ovillig att ge det till mej, att massor påverkar varann med hjälp av sin storlek.
Jag sitter tyst.
Det är inte ofta man träffar en broder i anden. Ett ögonblick man inte får förstöra med ens en harkling. Inte förstöra med att tänka nåt om Einsteins mer korrekta och definitiva lag. Einstein är ädelgasen i dessa sammanhang, det är Newton som har lödigheten hos en sällsynt och därför dyrbar metall.
Vi finner varandras innersta och vi sitter trygga i det. Rent. Enkelt. Andra får söka gravitonen, får jaga partiklar mellan Geneves flygplats och Jurabergen.
Vi sitter här, mitt i centrum, sitter.
Underkastade gamla lagar.
tisdag 2 mars 2010
10.61
Inatt drömde jag igen.
Nobelfest, fast i Frölunda kulturhus, jag i vita pumps och trasiga chokladbruna nylonstrumpor. Dunis Ashantiduk. Herman Lindqvist i ilsket blått till bordet och jag hade varken gått på det förberedande mötet eller svarat på inbjudan. Allt var glömt, allt var förlåtet. Philip Seymour Hoffman på min andra sida. Jag ville kyssa honom, fast jag var gift. Kyssa hans ansikte, prata om filmen State&Main. Nåt viktigt i den, nåt jag upptäckt, som jag var ensam om att se. Och viktigt för honom att förstå.
Så viktigt att det var nödvändigt att kyssa honom.
Sen på en båt, vi gick uppför floden, trögt vatten, kanske Njemen, slätterna i brand runtomkring oss och Herman sa att av den dryga halvmiljon franska soldater Napoleon tog till Ryssland kom bara tjugutvåtusen hem igen. Jag hade den blå kavajen över mina axlar. Givenchy pour homme blandat med diesel och damm. Vi såg plundrande kosacker, vi såg alla slag samtidigt, blå och röda tennsoldater uppställda på höjder, vi var Gulliver, dom lilliputtarna, men det var vi som darrade och grät.
Grät över Borodino. Över att skeppsklockan slog åtta glas.
Jag räckte Herman kavajen, han sa att nu väntar bara vintern och bad mej ta på den igen.
Nobelfest, fast i Frölunda kulturhus, jag i vita pumps och trasiga chokladbruna nylonstrumpor. Dunis Ashantiduk. Herman Lindqvist i ilsket blått till bordet och jag hade varken gått på det förberedande mötet eller svarat på inbjudan. Allt var glömt, allt var förlåtet. Philip Seymour Hoffman på min andra sida. Jag ville kyssa honom, fast jag var gift. Kyssa hans ansikte, prata om filmen State&Main. Nåt viktigt i den, nåt jag upptäckt, som jag var ensam om att se. Och viktigt för honom att förstå.
Så viktigt att det var nödvändigt att kyssa honom.
Sen på en båt, vi gick uppför floden, trögt vatten, kanske Njemen, slätterna i brand runtomkring oss och Herman sa att av den dryga halvmiljon franska soldater Napoleon tog till Ryssland kom bara tjugutvåtusen hem igen. Jag hade den blå kavajen över mina axlar. Givenchy pour homme blandat med diesel och damm. Vi såg plundrande kosacker, vi såg alla slag samtidigt, blå och röda tennsoldater uppställda på höjder, vi var Gulliver, dom lilliputtarna, men det var vi som darrade och grät.
Grät över Borodino. Över att skeppsklockan slog åtta glas.
Jag räckte Herman kavajen, han sa att nu väntar bara vintern och bad mej ta på den igen.
måndag 1 mars 2010
10.60
För skicklighet och ansvarskänsla. Han har köpt en svart kostym. Den gamla har hängt med sen mitten på 70-talet, han köpte den på Bolinders i Vara, samma dag som Torbjörn Fälldin la fram sin regeringsförklaring. Nu finns affären inte kvar längre. Men kostymen är som ny. Det är han själv som förändrats, kroknat, bulnat. Och axlarna hänger som vetemjölspåsar.
Så, Skövde en halv dag, medan Göransson tar emot mjölkbilen, en kostym på rea i en affär som kan ha hetat Brottarna. Men ingen lila slips som expediten föreslog. Hans blå med små kronor på duger och han ska ju ta emot medaljen ur majestätets hand. För skicklighet och ansvarskänsla. Tjugutre års prickfri mjölkning. Det är nåt, tänker han när han byter om till overall och keps, det är verkligen nåt. Det är det. Medaljen har ett gröngult band, och en ko i relief. Hur många tusen miljoner liter kan det bli. Han önskar att han hållit räkningen. Men medaljen ska med honom ner i jorden, det har han redan skrivit i sitt Vita arkiv.
Fast då vill han bära sin gamla kostym.
Så, Skövde en halv dag, medan Göransson tar emot mjölkbilen, en kostym på rea i en affär som kan ha hetat Brottarna. Men ingen lila slips som expediten föreslog. Hans blå med små kronor på duger och han ska ju ta emot medaljen ur majestätets hand. För skicklighet och ansvarskänsla. Tjugutre års prickfri mjölkning. Det är nåt, tänker han när han byter om till overall och keps, det är verkligen nåt. Det är det. Medaljen har ett gröngult band, och en ko i relief. Hur många tusen miljoner liter kan det bli. Han önskar att han hållit räkningen. Men medaljen ska med honom ner i jorden, det har han redan skrivit i sitt Vita arkiv.
Fast då vill han bära sin gamla kostym.
söndag 28 februari 2010
10.59
Jag vet inte om du är glad över att se mej eller om du visar tänderna som en hund. Kom hit, kom inte närmare.
Jag tror fortfarande på dej. Att det är vid dina fötter jag kan lägga ner det jag vill bli av med. Och fortsätta därifrån, upp, bortom. Det är bara det att. Att din utsträckta hand också har handflatan vänd mot mej i ett stopptecken. Att din andedräkt blir dimman mellan oss.
Jag har sotat ögonen ikväll. Sotat dom så hårt, med flit, för att lösa upp konturerna, det yttersta i ögonvrårna vattrar sej. Jag la ner några rader i min handväska, rader att läsa på toaletten i en paus undan dej. När jag går ut därifrån vet jag att du står bakom hörnet och väntar, att din kyss kommer att kännas som ett bett.
Att det enda sättet att få dej intill mej är att sträva bort från dej.
Det här är inte kärlek, inte lust. Det är nåt annat, nåt jag ännu inte kan sätta ord på. Den dan jag kan det, den dan ska jag kliva på bussen härifrån. Bussen som bara går varannan dag. Den som du försöker hindra mej att ta. Och som du samtidigt kommer att hjälpa mej ombord på.
Så nära, så nära, nästan där.
Nästan där.
Jag tror fortfarande på dej. Att det är vid dina fötter jag kan lägga ner det jag vill bli av med. Och fortsätta därifrån, upp, bortom. Det är bara det att. Att din utsträckta hand också har handflatan vänd mot mej i ett stopptecken. Att din andedräkt blir dimman mellan oss.
Jag har sotat ögonen ikväll. Sotat dom så hårt, med flit, för att lösa upp konturerna, det yttersta i ögonvrårna vattrar sej. Jag la ner några rader i min handväska, rader att läsa på toaletten i en paus undan dej. När jag går ut därifrån vet jag att du står bakom hörnet och väntar, att din kyss kommer att kännas som ett bett.
Att det enda sättet att få dej intill mej är att sträva bort från dej.
Det här är inte kärlek, inte lust. Det är nåt annat, nåt jag ännu inte kan sätta ord på. Den dan jag kan det, den dan ska jag kliva på bussen härifrån. Bussen som bara går varannan dag. Den som du försöker hindra mej att ta. Och som du samtidigt kommer att hjälpa mej ombord på.
Så nära, så nära, nästan där.
Nästan där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
