10.59

Jag vet inte om du är glad över att se mej eller om du visar tänderna som en hund. Kom hit, kom inte närmare.
Jag tror fortfarande på dej. Att det är vid dina fötter jag kan lägga ner det jag vill bli av med. Och fortsätta därifrån, upp, bortom. Det är bara det att. Att din utsträckta hand också har handflatan vänd mot mej i ett stopptecken. Att din andedräkt blir dimman mellan oss.

Jag har sotat ögonen ikväll. Sotat dom så hårt, med flit, för att lösa upp konturerna, det yttersta i ögonvrårna vattrar sej. Jag la ner några rader i min handväska, rader att läsa på toaletten i en paus undan dej. När jag går ut därifrån vet jag att du står bakom hörnet och väntar, att din kyss kommer att kännas som ett bett.
Att det enda sättet att få dej intill mej är att sträva bort från dej.

Det här är inte kärlek, inte lust. Det är nåt annat, nåt jag ännu inte kan sätta ord på. Den dan jag kan det, den dan ska jag kliva på bussen härifrån. Bussen som bara går varannan dag. Den som du försöker hindra mej att ta. Och som du samtidigt kommer att hjälpa mej ombord på.

Så nära, så nära, nästan där.
Nästan där.