10.58 Lag Anette Norberg

En gång har jag passerat Ailsa Craig. Där bryter man Blue hone, granitsorten i stenarna vi använder. Vi firade vår åttonde bröllopsdag, det blåste och vi hade druckit whisky i veckor, som en tuva torv långt bak i svalget.
Ön såg ut som en grindval som särat en smula på barderna. Jag hade tjatat om omvägen, för jag trodde att det skulle kännas, kanske i händerna, mina händer som greppat, vägt, borstat stenarna i så många år.
Inget speciellt.
Jag var besviken.

I finalen bar jag det metallicblå nagellacket jag fått av barnen. Jag tycker om att se på repriserna, hur nagellacket blänker. Och sista stenen, jag har aldrig gillat Cheryl, hur hon böjer huvet, andas in, suckar. Smala höfter. Kastar med håret, som hämtad ur Dynastin.

Dom kände igen mej överallt. There you go, skip. This one's on the house, skip. A true honour, skip. Senare återvände vi till Edinburgh och till St Giles och när jag tog första steget ut på golvet så kände jag stöten genom mina praktiska kilklackar. Blue hone, under mej, som en sten som kantrat in i sargen och som man puttar med bredsidan av foten ner till banans kant.
Hela katedralens golv, som tietusen curlingstenar, sovande sida vid sida. Jag föll ner på knä vid altaret, du tyckte att jag var löjlig, men jag gjorde det, jag föll ner på knä.