10.61

Inatt drömde jag igen.
Nobelfest, fast i Frölunda kulturhus, jag i vita pumps och trasiga chokladbruna nylonstrumpor. Dunis Ashantiduk. Herman Lindqvist i ilsket blått till bordet och jag hade varken gått på det förberedande mötet eller svarat på inbjudan. Allt var glömt, allt var förlåtet. Philip Seymour Hoffman på min andra sida. Jag ville kyssa honom, fast jag var gift. Kyssa hans ansikte, prata om filmen State&Main. Nåt viktigt i den, nåt jag upptäckt, som jag var ensam om att se. Och viktigt för honom att förstå.
Så viktigt att det var nödvändigt att kyssa honom.

Sen på en båt, vi gick uppför floden, trögt vatten, kanske Njemen, slätterna i brand runtomkring oss och Herman sa att av den dryga halvmiljon franska soldater Napoleon tog till Ryssland kom bara tjugutvåtusen hem igen. Jag hade den blå kavajen över mina axlar. Givenchy pour homme blandat med diesel och damm. Vi såg plundrande kosacker, vi såg alla slag samtidigt, blå och röda tennsoldater uppställda på höjder, vi var Gulliver, dom lilliputtarna, men det var vi som darrade och grät.
Grät över Borodino. Över att skeppsklockan slog åtta glas.
Jag räckte Herman kavajen, han sa att nu väntar bara vintern och bad mej ta på den igen.