måndag 15 mars 2010

A girl called Johnny

Allt vi delar är det vi en gång delade. Jag kan inte säja det tydligare än så. Det är som att öppna dörren till jordkällaren efter vintern, som att trädens rötter förseglat ingången. Som att man stör.
Vi delar upp tiden, jag är vaken på dan, du på natten. Vi träffas en liten stund i sängen under hundvakten, dina tår kalla som hos ett lik. Jag står upp som Lasarus på morronen, du sover, drömmer, snyftar. Jag ställer in en tallrik mat till dej i mikron. Du skriver lappar. Gul överstrykningspenna, grön, rosa. Blå. Som lockrop från åttitalet, när vi sov tillsammans, föll tillsammans, överallt, och ingenstans, vi delade lurar till freestylen, och Mike Scott sjöng oss till sömns, till vaka.

Vi blev vuxna. Du klippte av dej hästsvansen. Jag började klä mej i beige.

Din rygg vid datorn, blåsken. Jag ser inte vad det är du hukar över. Hörlurar som flätkringlor runt öronen. Bootlegget från Glastonbury kanske. Högljudd porr. Jag vet inte. Precis som jag stannar två decimeter från din rygg, med handen i midjehöjd, som för att klappa dej på skuldran, säja Kom och lägg dej nu. Två decimeter som tänjer sej, kränger och jag som går för att kissa istället. Aska och sand, sand och aska.

8 kommentarer:

  1. Sorgligt. Särskilt lapparna. "står upp som Lasarus"!

    SvaraRadera
  2. Svar: vem har sagt att det är legato i himlen? Äsch, du har säkert rätt. Kunde bara skriva så idag.

    SvaraRadera
  3. Gillar! Tråkig utveckling av ett förhållande (kanske vanlig?).

    SvaraRadera
  4. Ja, hopplöshetens hopplöshet. Närhet vart tog du vägen? Vackert!

    SvaraRadera
  5. Gillar texten men jösses, sorgligt. Kraftfulla bilder. "Högljudd porr. Jag vet inte."
    Avgrund emellan.

    SvaraRadera
  6. vilken bra text och sorglig, så bra beskrivningar

    SvaraRadera
  7. Underbart, sorglig text. Allrahelst de sista raderna. Mycket bra förmedlat

    SvaraRadera