Lá Fhéile Pádraig

Allt är grönt. Som att leva under vatten. Ölen grön, kläderna gröna, små leprechauns som ingen ser, alla ser, under borden. Dricker ur dom sista slattarna.
Nyps.
En fiol, ett dragspel, smaragdfärgad zydecopunk.
Din ärgiga tunga, du trycker in den i min mun, du smakar mentolcigarretter och bittra limekarameller. Bartendern har olivgröna naglar och skor med stora spännen. Vi snurrar till tonerna, runt, runt, ramlar. Jag ger efter. Idag är jag en murgröneranka kring din hals, imorron bitti vaknar vi i en eftergrön ånger, men det hör till, dan efter St Patricks är den stora ruelsens dag, man kryper hem, ber om ursäkt, spyr sej ner till gallan, ber om ursäkt igen. Och man blir förlåten, uppdragen ur rännstenen, torkad om munnen med överblivna klövermönstrade servetter från igår.

Han drev ormarna från vårt land. Och la på oss kristendomen istället. Man kan tycka att det var ett byte som man hade behövt fundera lite på.

Vi sjunger på vägen hem. Skrålar, varje mänska vi möter är en förlorad vän, lamporna speglar sej i Liffeys lövgrodeblänk, du fnittrar åt nyanserna i mitt hår, gröna kondomer på ditt nattduksbord, vi är för fulla, alldeles för fulla, vi delar ditt sista godis istället för att knulla.
Du somnar, jag går Ha'penny hem, fortfarande berusad. Spottar i handfatet, det är grönt där dom andra spottat. Inga ormar på Irland, tänker jag, innan jag sover, här finns inga ormar.