onsdag 24 mars 2010

Humoralpatologi

Vi fann varann där under seminarierna i den inledande kursen i idéhistoria. Det som var tänkt som en skojig inledning, nåt som kunde få oss upp ur den ständiga dvalan, bakfyllan, röksuget eller vad det nu var som hindrade oss från att ägna oss åt det vi egentligen var där för, blev vi besatta av. Humoralpatologi. Gul galla, svart galla, slem och blod. Sökandet efter jämvikt.
Normaltillståndet.

Våra axlar skakade i takt. Dina piercingar klickade. Jag hade aldrig sett nån så perforerad som du. Du hade svårt att uttala vissa ord, jag trodde att det berodde på staven mitt i din tunga, men förstod sen att det hade mer att göra med den kluvna gom du föddes med. Den du såg, inte vi, om du inte förde det på tal. Vilket du gjorde.
Den du stack igenom med jämna mellanrum. Ett slags hämnd.

Vi satt på GK på kvällen, du hade rökt på och pratade ännu otydligare, du hade satt in en självlysande Spiky Sphere i tungan. Jag höll mej till öl, men du ville inte späda ut ditt tillstånd.
-Vad säjer du, sa du och nickade mot kursens nymfoman, sangviniker, eller. Borde botas med kalla bad.
-Vad är vi, sa jag, så nöjd med din värme, ett lår mot mitt, en armbåge i mitt mjuka, mellan revben och midja.
Dina ögon var röda.
-Flegma för mej, melankoli för dej.
Och sen skrattade vi. Och blev ombedda att gå. Dej fick dom bära ut, du var vacker där du låg i deras svällande armar och höll ett inspirerande föredrag om Galenos teorier.
Vi fick gå till Lottas krog sen, för på GK kom vi aldrig in igen.

Jag har lämnat så många. Och blivit lämnad av fler. Du slutade gå på föreläsningarna mot slutet, jag tror att du blev uttråkad av dom stålhårda logikerna. Du tog ett jobb på Vasaskolan, men jag tror inte att du skötte det. Vi sågs nångång, men jag tappade intresset för humoralpatologin. Och kände mej därmed som en svikare. Du drev det för långt. Massage, urindrivande medel, åderlåtning. Cannabis och stansad hud.
Jag såg dej i Köpenhamn sen, flera år efteråt, på Det Ukendtes, du jobbade där och jag blev glad, men jag gav mej aldrig tillkänna.
Jag tror att du botade din flegmatism till sist.

7 kommentarer:

  1. Tyckte särskilt mkt om de två sista styckena. Kul med spetsen att han faktiskt gick helt in i teorierna och tänkta botemedel och att det inte bara var jargong.
    Lottas :-) Hade min första "halvdejt" med min nuvarande make där, i sällskap med mina vänner...
    Referensen till den troligen botade flegmatismen gav snyggt och effektivt ökat djup i beskrivningen av honom.

    SvaraRadera
  2. "du var vacker där du låg i deras svällande armar..." Pytteminus för upprepningen av "jag tror"

    SvaraRadera
  3. Härlig och annorlunda berättelse. Gillar tonen och formuleringarna, som vanligt ;-).

    SvaraRadera
  4. Gillar som man säger på Facebook.

    SvaraRadera
  5. Såg en mening du skrev åt Y:
    "Jag äter dina ord, nattsvarta eller ej."
    mums

    SvaraRadera
  6. Mmm. Härlig vinkling. Titelordet nytt för mig.
    Fastnar också för vacker i svällande armar.
    Och som en hämnd.
    Och... finns det faktiskt självlysande prylar man stoppar genom tungan?!
    Rytmen och flödet underbart, som alltid.

    SvaraRadera