Stari Most

Hennes ena vägg är kal sånär som på ett foto. Gulnat, som bilderna jag tog med min första kamera, en Kodak Instamatic med vändbara lösa blixtkuber.
-Det är det enda jag fick med mej, säjer Aida och nickar mot kortet. När vi sprang över bron tappade jag allt, utom det.
En mamma, en pappa, tre pottklippta barn, ett med en glugg ifram. Kunde ha hetat Svensson, kunde ha hetat Dupont, kanske Braun. Råkar heta Bilajbegovic. Hon är den enda kvar. Knappt fyra timmar efter att hon halkat över den vita marmorn, fötterna som glömt stödstenarna, sprängde dom bron.

Pojkarna i Mostar hoppade från det högsta brospannet rakt ner i Neretva, återvände till ytan med stenar från botten. Ett mandomsprov. Aida hoppade också, tjugu meter rakt ner, men i skydd av mörkret. Hon ville bara se om hon kunde. Sån är hon.

Bron är uppbyggd igen. Hon vill aldrig åka tillbaka. Inte åka nånstans. När vi var tvungna att ta hennes katt till Blå Stjärnan slöt hon sina ögon när femmans spårvagn tog oss över Göta älv. Och på vägen tillbaka. Men hon har valt en lägenhet från vilken hon kan se stans bägge stora broar. Och när hon väljer filmer handlar dom om Madison county eller Kwai. Hon verkar inte tänka på det själv. Jag kanske lägger för stor vikt vid det. Men jag har varit i Mostar. Kulhålen i väggarna på katedralen är kvar och stan är delad nu, i små enklaver. På var sin sida av bron. Jag sprang den, fram och tillbaka tills jag blev trött, för Aidas skull, för min, för allas skull. För oss som blundade.
För oss som glömt.