En liten stelhet runt mitt struphuvud. Nåt jag försöker svälja ner, en flisa, ett korn, en vass knäckebrödssmula. Ett tryck över näsroten. Jag står så nära fönstret att min andedräkt avsätter vita, flyktiga ytor. Du bär min blick som du brukar; med en bergfast saktmodighet. Skört påskljus över innergården. Dina sulor mot vattnet i pölarna, du går nästan på vatten och du släpper mej inte med blicken. Slagen på dina byxor, våta, smutsiga. Du följer liturgin, vit skjorta innanför rocken, vita tulpaner.
Jag vet. Jag har redan hämtat en vas, en korkskruv.
Vägen över lekplatsen, så lång, så kort. Nyponbuskar. Överallt nyponbuskar.
Du vet att dörren är öppen, ändå ringer du på. Tre korta, en lång.
Jag står i hallen, väntar ut impulsen att inte öppna. Den vilar alltid där, under lusten, under längtan. Att låtsas inte vara hemma. Att aldrig träffa dej mer. Mer lockande än jag vill erkänna. Tre korta, en lång. Ett v. En fråga, ett svar. Jag ropar, du trycker ner handtaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vacker skön ton i berättelsen. Poetiskt. Väldigt fin och härlig läsning.
SvaraRaderaTack för den texten. Ren, vacker - Lillemor.
SvaraRaderaMycket vacker text.
SvaraRaderaOh, du är tillbaka. Jag gläder mig. Lite korthugget, lite stapplande, men bra. Fortsätt så!!!
SvaraRaderaHärligt. jag ropar. all dessa tvekan.
SvaraRaderaÅ, vad glad jag blir att läsa dig igen! Har saknat!
SvaraRaderaVita, flyktiga ytor. Bergfast saktmodighet. En fråga, ett svar...:-) Tack
Mycket bra. Denna längtan och den motsägelsefulla lusten att avsluta. Bra!
SvaraRaderaDen här gillade jag!
SvaraRaderaKänner med han som ringer på. bra bra
SvaraRaderaJa! Jag har saknat dina texter. Bara din signatur kan stå på denna. Ordvalet så kort och rent. Vackrast: "Du bär min blick som du brukar; med en bergfast saktmodighet." Kanske, fast nej jag kan nog inte välja.
SvaraRaderaTACK för "absoluta", tro mig det tar jag verkligen som en komplimang! :)