fredag 16 april 2010

Återstod

Portkoden till hans hus ändras ofta. Men hans hyresvärd är återfödd karolin och därför varierar bara siffrorna från 1682 (födelsen) till 1718 (stupad i fält), över slagen vid Duna till Gemauerthof och Fraustadt.
Jag har inte stämt möte, inte ringt i förväg. Jag gör det här på ren ingivelse. Och på minnet av en svart skjorta med vita prickar på, på vin på balkongen tills avgaserna gjorde det omöjligt att sitta kvar.

Jag provar med Narva och kommer in på första försöket. Om jag tvekat, så är ögonblicket förbi. Ortoceratiter i sandstenen, trapporna nedslitna i mitten. Jag går på autopilot, jag minns hur jag brukade ringa på. Om han har besök kan jag gå igen. Han har några av mina böcker, jag kan be att få tillbaka åtminstone Getingfabriken och det signerade exemplaret av Dvärgen. Jag kan låtsas att jag bara haft vägarna förbi. Han öppnar, med en trådsliten diskhandduk över ena axeln och med Neil Youngs röst i tröskelhöjd.
-Du.
-Yes. Stör jag?
-Va? Nä, nä, för fan, kom in, kom in.
Jag vet inte vad jag hade väntat mej. Inte kärlek, vi gjorde slut på dom sista resterna och inga hard feelings, väl? Det är sej likt, han har köpt en ny mikrovågsugn och en plattare teve, men tavlorna är domsamma, Lindquist, Nilsson, jag har alltid tyckt om hans väggar. Sladdarna vid balkongdörren i samma trassel. Han har bytt morrontidning. Han ser på mej, jag slår ut med ena armen, löjligt storslaget, ångrar mej med en gång, drar in den till hälften.
-Fortfarande Kalle Dussin?
Han ler äntligen.
-Mm, men nu har han tacklat av, det har varit Narva i fyra månader.

Ett ansikte jag älskat och kysst varje millimeter av.

-Nä, jag ville bara se hur det var, säjer jag när vi blir tysta igen.
-Allt är bara bra, säjer han.
-Jobbet?
-Bra. Du?
-Bytt, men det är okej.
Det här är vi. Två främlingar med ett ljummet avstånd emellan. Som det blir. Som det ska vara. Som jag borde fattat.

-Vill du ha nåt? Kaffe, vin?
Nä. Absolut inget vin, om vi inte dricker det på balkongen, insvepta i din dunsovsäck, den som klarade livhanken på dej när snöstormen ramlade över dej i Abisko. Jag vill inte ha dej tillbaka, jag ville bara se dej, ville att du skulle ha på dej skjortan med prickar på, ville att du skulle tänka på mej ibland. Det kanske du gör, men det är inget du skulle säja högt.
Inte jag heller.
Men du är den jag levat längst med. Du är den som känner mej bäst. Fortfarande. Du fick alla mina bästa tankar. Alla mina hemligheter. Och ibland, ibland vill jag att det ska betyda att det vi hade också är nåt som vi fortfarande har. Nåt som inte gör oss så obekanta för varann.

Jag säjer att jag ska gå, jag frågar om böckerna, han gör en gest mot bokhyllorna och säjer att han ska leta, en avskedskyss som hamnar snett, jag minns dina läppar mot halsen, jag går och jag ska glömma. För det är det man ska göra. Inte kratta i askan för att se om det finns nån glöd kvar, bara låta det vara, låta det slockna, dö av sej självt.

11 kommentarer:

  1. Jag tycker det här är fantastiskt bra! Beskriver så väl känslan av kärlek som tagit slut och de motstridiga tankarna och känslorna... Giller hur du bygger upp scenen, hur du beskriver lägenheten och de båda huvudpersonerna.

    SvaraRadera
  2. Här hamnar vi ofta med dig. I det litet torftiga*, det naket vemodiga, det som jag inte hittar ord för. Jag trivs väldigt bra där. Och så Narva på första försöket!

    * N.B: Dock ej stilistiskt

    SvaraRadera
  3. Stiligt! Jag känner igen känslan av gammal kärlek och du ramar in med så snygga detaljer. Det är en fröjd att läsa dina texter.

    SvaraRadera
  4. Jättefint och intressant läsning som alltid! Visst kan man tänka tillbaka på tidigare kärlekar med längtan även om man inte vill ha tillbaka relationen. Förstår verkligen känslan.

    SvaraRadera
  5. Bra uppbygd scen. Tycker om tempot och det nakna. Neil young i tröskel höjd mys

    SvaraRadera
  6. Kanonbra! Säker dialog, fin språkbehandling och ett sätt att berätta som gör att läsaren sjunker in i texten.

    SvaraRadera
  7. Läst och tyckt om, lämnar ngt åt hjärttrakten...

    SvaraRadera
  8. Naket utlämnande text som får mig att minnas alla gånger man själv stått öga mot öga med gamla pojkvänner och längtat efter svar

    SvaraRadera
  9. Så, så bra. Jag har inga ord, vill bara läsa, vara kvar i.

    SvaraRadera
  10. Åh vad jag känner igen mig, samma känsla, samma onödiga längtan i askan.

    SvaraRadera