Liftaren

Jag har bara tagit upp en liftare en enda gång i mitt liv. Vänner pratar om inspirerande samtal på vägen, främlingar som blir goda kamrater, om ett par romanser. Men jag hör mammas röst högst, dom våldtar dej, tar livet av dej, rånar dej på allt, säljer dej till vit slavhandel.
Jag hade inte stannat om inte han burit en t-shirt med Ulf Lundells glosögon och ett gitarrfodral. Så jag bromsade och slängde upp dörren. En mild rockpoet. Ett äventyr. En bra historia. Och jag hade fälgkorset strax bakom sätet, jag skulle inte ge mej utan strid.
-Vart ska du?
-Vet inte. Jag följer med en bit.
Han var yngre än han verkade. Några halvt utläkta finnar, en läderrem om halsen, ett adamsäpple som såg ut att vara på väg ut genom halsen. Blicken ut genom sidorutan. I sin egen värld.
-Du får gärna sätta på radion.
-Nä. Behövs inte.
-Eller musik om du vill.
-Mm.
-Spelar du själv?
-Nä.
-Men jag trodde.
-Vadå. Jaha. Nä.
En tystnad av det slaget som ger klåda. Inga diskussioner om Joni Mitchell, om nyöversättningen av Dharmagänget. Inga klumpigt tagna ackord, medan skymningen föll. Han suckade med tre minuters mellanrum. En vanlig tråkig tonåring, med en vanlig tråkig tant i en vanlig tråkig Ford Escort. Vid avtagsvägen till Sjuntorp satte han sej hastigt upp.
-Här.
Han flöt ur bilen, inte ett tack, inte ett hejdå. Ingen doft kvar i bilen ens. Jag satt där och kände mej bestulen på nåt. På ett samtalsämne. Du vet, den där gången som jag. På ett minne, på en god gärning. Men jag hade i allafall livet i behåll, alltid nåt, alltid nåt.