Hand

Länge har hon lidit av sin fumlighet. Alla skapande mänskor i hennes närhet. Surdegsbröd, akvareller, amigurumi. Aeoliasjalar, som läggs runt hennes tunga, stumma axlar. Hennes händer, ett nummer för stora, fingrar som inte förmår besegra sytråd eller lera. Hennes keramiklärare, en vacker, lugn, nästan seren kvinna kastar en krumpassare efter henne och ger tillbaka hälften av kursavgiften.

Hennes händer, alltid i rörelse, plockar på en fåll, en mattfrans. Diskar middagsdisken, slår sönder glas, skär sej. Suger blodet från fingertoppen, smak av het koppar. Tappar kastrullen med potatis på golvet.
Hundar som ryggar vid hennes beröring.
Män hon aldrig lyckats smeka kvar.

Ändå bär hon förvissningen att det finns en syssla som förmår hennes händer att bli vad dom är ämnade för. Det kan vara luftpistolskytte. Det kan vara ikebana. Det kan vara att spela ukulele. Hon är inte avskräckt där hon går med slagfält och bränder i släptåg. Siktande på nåt i fjärran, händerna som rör sej, prövande.