Tillgången på kopplingsdosor

Jag tycker så mycket om det du tror att du förstår. Och sen; ditt ansikte när det uppenbaras. Det rena, nakna. Som sveket mot ett helt litet barn. Det vackra med dej; att du alltid fortsätter. Din rörelse framåt genom tiden, alltid framåt, inåt. Jag sitter stilla som nuförtiden, jag har redan rört mej tillräckligt, säjer jag till mej själv, till dej, till andra, been there, done that, got the fuckin' t-shirt.
Jag är rädd. Du är fri.
Du är fri och därför skyddslös. Dina ben i bröstkorgen som en fågels. Din andhämtning snabb, ytlig. En åder i vecket mellan tummen och pekfingret, blå, bultar, pickar. Dina vrister som korsar sej.
Jag som sover till långt in på eftermiddan. Du i fönstret, röker. Cd-fodralen som påfåglar nedanför dej, men alltid Radiohead, I'm a creep, I'm a weirdo, du har dina röda skor och du ska gå ut, en fråga till mej som jag besvarar med ett ögonkast ner i kudden, nej, nej, nej, du går ut och du kommer tillbaka sen med ditt ansikte, det tar livet av mej, så rent, så öppet, som på en död,
åh, du är död,
jag är fri,
jag är rädd,
det är inget. Jag inbillar mej. Tar din plats i fönstret, inbillar mej tillbaka. Mitt ansikte som ditt. Dina suckar när du kommer hem. Jag tillbaka på sängen, en bok, ett glas, bbc:s sena nyheter, dina suckar som går igenom allt, din bröstkorg med fågelbenen, dina vrister i kors och jag undrar vad du har varit med om inatt, men jag frågar inte, jag frågar inte.

Sprit, bara sprit

Hon har redan glömt vad som gjort henne upprörd. Nej. Inte glömt. Men det har sjunkit undan, till nåt som rör sej bakom dom tunga storarumsgardinerna, nåt som börjar viska efter att ha vrålat länge. Flaskan står på köksbordet. Och ler. Ler och skiner. Hon gör stora cirklar runt den, sen allt mindre och mindre. Hon gläder sej. Vrider händerna och gläder sej. Det bukiga, kupiga, den gröna rösten som är så mild och vacker. Full av sanningar. Och att bryta cellofanet. Det lilla knixande ljudet, en flicka som niger med kjortelfickan full av polkagrisar, och sen. A-klonka-klonka ner i glaset. Hon har hört dom som säjer. Och som vill bjuda in henne. Möten, knappar. Sinnesrobönen. Nej. Det är inte så det funkar. Det är inte för henne. Det är flera veckors, månaders uppehåll och sen det ljuva gröna ljudet; a-klonka-klonka.

Röda gummistövlar

Du bar röda gummistövlar. Jag har svårt för just röda gummistövlar. Mest för att byns original alltid bar såna, han som gick under namnet Juckamannen, han som tillskrevs ansvaret för alla bränder i länet dom senaste tjugu åren. Det senaste var inte sant. Det vet jag. Han såg filmerna som hittade till stans minimala biograf, skrev långa recensioner som han delade ut främst på länsstyrelsen, där en snäll assessor en gång tagit sej tid att prata med honom. Ja. Han var väl lite slow, som vi säjer idag. Och jag vet inte hur mycket han fattade av alla glåpord eller direkta elakheter, men det är nåt med det där. Som skaver. Ett slags dåligt samvete.
I alla fall. Röda gummistövlar. Kritiga, nästan rosa. Du bar dom i helg och söcken, till shorts, jeans och dina snyggbrallor i flanell med en liten kritstrecksrand. Du tog av dom innan du gick till sängs med mej, det var nog enda gången du inte hade dom på. Din fötter var egendomligt vita, lite upplösta, mjuka som snökakor, milt erotiska. Du luktade aldrig illa, inte stövlarna heller. Den sommaren visade du mej platser jag aldrig sett fast jag har bott i trakten hela mitt liv. Vi gick ut på Sjunkmyren, du på tuvorna, en andedräkt av porsblommor, gölarna mellan älggräset som inte lämnade nån spegelbild. En lätt sommar, en röd sommar, kritig, nästan rosa.
Du drog vidare i oktober, till nästa inventering, du lämnade stövlarna, du sa att du skulle komma tillbaka till sommaren. Det har gått ett tag. Jag saknar dej inte, inte så värst i alla fall, jag har ju stövlarna, kvar i dina sista steg.

Gå aldrig i mål

Hit går jag varje nyårsafton. När jag tänker närmre på saken är det min enda tradition, och syster, du skulle tycka att det var en fattig tradition om du visste hur det såg ut här. Det är inte för platsens skönhet jag kommer hit, det är för fallinjen från brons fäste och ner hit, en osynlig parabel, det här är den sista ostörda platsen. Här samlas dom papperslösa, dom hopplösa, dom utan mål och mening. En rörelse i nylongardinerna, nån som lutar sej tungt mot en dörrpost. Men framför allt; ett mänskovärde som det inte går att handla med.
Jag sitter här, i ett urrivet bilsäte, på en sten, en haltande pinnstol, jag sitter här en stund varje årsslut, och jag gör inte upp några storslagna planer, jag summerar inget, jag har Josh Ritter i hörlurarna, nån gammal sång, Girl in the war, kanske eller Harrisburg, jag känner varken sorg eller glädje, en gammal gul vind bär med sej frityrångor från Holyhead.
Jag skulle kunna sitta här mycket längre, ända tills mörkret äter färgerna från tolvslaget, men jag vill inte fresta på invånarnas tålamod. Som i alla vigda rum, en viss försiktighet, en viss respekt. Jag lämnar kollekt som jag brukar, jag tar med mej nåt också, en pennstump, en vacker sten. Det är så det fungerar. En hand bakom gardinerna, en spänning som löser upp sej, vattnet nedanför kajen stryker ut alla rynkor, jag går till bussen, jag är densamma, exakt densamma.

Tillfälligt avbrott

Spanska för knä: rodilla. Spanska för magsjuka: gastroenteritis. Spanska för besviken: decepcionado.
En gråhöst utan tennis. Jag hade lovat mej själv och med Nadals bortovaro och svåra knäskada ganska enkelt att hålla löftet; inte lika mycket tennis, inga långa vaknätter under US Open. Istället arbete, kärlek. Det blev inte mycket av vare sej det ena eller andra.
Ett vakuum stämt i d-moll. I dimman, en känsla av att flyta, att vakna upp och befinna sej strax nord Anholt. Att marken, den redan vattensjuka, närsomhelst kunde lösgöra sej, liksom kalvas av och ge sej iväg.
Ett sorgflor av dagar.
Han är fortfarande borta. Ett magvirus säjs det, men alla pratar om att det här är slutet, att han inte kommer tillbaka. Jag väntar vid mitt skrivbord, snurrar pennan som en besvärjelse, runt, runt. Han slog igenom när jag blev sjuk. Han gjorde nåt med mej, nåt som lugnade, låg stilla i mej. Nåt som tog mej upp ur hålet om så bara för ett game, ett set. Nån som kämpade när jag hade slutat kämpa. Det är löjligt, jag vet. Det är inte hela världen. Det finns så mycket annat som ska göras, bör göras.
Inte hela världen. Men ändå.

Hej då

Jag kom tillbaka och jag var inte rädd längre. Jag höll huvet, kanske inte högt, det vore en överdrift, men jag höll det. Jag höll. Jag kom hit och jag var inte längre rädd. Jag kunde gå som en vanlig och som jag gjorde det. En liten våg som rullade över mej, en våg av vitt, av klaraste vitt. Jag prövade alla ställen av hat och förnedring, av skam, och jag var där, jag vinglade men jag höll. Min blick mötte dom andras, jag såg ingen kärlek, men jag tittade inte bort, inte ner. Jag gick en hel dag tills jag inte orkade längre. Jag ville egentligen dansa, men jag fick ta ett varmt fotbad. Och jag filade mina fötter, lager efter lager, som en besatt, förlåt liktornar och förhårdnader, men idag var jag en annan, ville så gärna vara en annan.

Konsten att lysa

En mening som möjliggör en hel berättelse. Och tvärtom. Meningen hon skriver gång på gång, för hand på tjockt papper, gräddigt som lembas, eller på den gamla bärbara, där a:na måste hamras ner med ett extra kiloponds tryck. Meningen som är steril som Uyunis sprickor. Ett utomkvedshavandeskap. Jag kan inte skriva om dej, men det är det jag helst önskar. Nåt hon är skyldig honom. Och det vackraste man kan göra. Den här hösten slukar hon fadersskildringarna, Rosenberg, Anyuru, Lindeborg. Ömsom gråter, ömsom hatar kärleken, innerligheten, historierna som liksom rinner mellan, över sidorna, böcker som dunkar varmt på fönsterblecket, lyser som fyrbåkar i svaga natten, kärnkraftverk. Hennes ord, hennes första mening gör halt, en vaktparad som har fastnat i det första steget på svenska flaggans dag. En bra mening, nej en fantastisk mening i en dålig berättelse. Eller tvärtom. Hon säjer åt sej att hon ska börja, bara börja skriva, hon kan ändra resten sen, det viktiga är att hon startar, att hon kommer igång. Men det är inte så det är. Det är inte så det nånsin kommer att bli. Det är den där dallrande början, det är där hon är, och där väntar hon.

(Idén till texten kommer från Rushdies memoarer "Joseph Anton". "Dunkar varmt" har jag stulit från Tant Strul.)