fredag 29 maj 2009

149

Vi hade behövt åtgärda bryggan. Den är gisten och reser ena sidan som en arg men ofokuserad katt. Det är så mycket vi hade behövt göra, men så lite som blev gjort.
Det fanns alltid en dag imorron, just nu var alltid bästa tiden att ligga kvar, att dra sej, älska lojt eller somna om.

Det fanns ingen imorron. Men det är bra att dom inte visste nåt. Det hade varit outhärdligt om dom hade vetat.
Så tänker hon.

Det är bra att dom hade morrnarna, luncherna med sill och snaps och dom vindisiga kvällarna på bryggan. Den icke sjövärdiga bryggan. Men det spelade ingen roll, dom hade inte hunnit skaffa båt än. Och ingen kom ändå över sjön och hälsade på. Hon har tagit med sej hans favoritvin ner till bryggan, en något för varm Barolo, och en manchegoost och ett nybakat bröd.
Det här är den egentliga begravningen.
Hon har tappat aptiten, men smular ner brödet i det gryniga vattnet, tänker att det alltid kan komma till nytta. En and, en skräddare.
Äter änder manchego?

Bryggans bräder jämrar sej under hennes fötter. Det är som om dom saknar honom också. Det är som det ska vara. Hon är ledsen, men ändå befriad. Hon är här, hon lever, det är som det är. Vinet smakar av hans läppar. Hon ska aldrig dricka nåt annat vin.
Aldrig nånsin.
Och hon ska aldrig laga bryggan.
Deras brygga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar