151

Nästan varje arbetsplats har en. Dom ingår i grundutbudet, precis som han som dricker lite för mycket eller dom som har ett förhållande med varann som dom tror är hemligt när det är precis tvärtom.
En universal mother.

En som bara definierar sej som Mor. Med stor bokstav. En Gulletussa som öppnar varje samtal med frågan om du har barn. Om du svarar nekande är det synd om dej. Man kan se hur tankarna går. Ofrivilliga barnlöshet. Lesbisk. Svårigheter att skaffa en man. Huvet på sned och medlidande i vokalerna.
Säjer man att man inte vill ha barn rasar deras tillvaro en smula. Att man frivilligt kan välja bort miraklet kan dom inte förstå.

Samtalen leder dom alltid in på deras små telningar och telningarnas avföring och kräks, temperatur, stadier i potträningen, ljud, miner. Senare är det små lustiga episoder. Allt som kommer ur avkomman är guld.
Allt är intressant.
Allt är faktiskt inte intressant.
Att dom sprack från muttan till röven under förlossningen. Att dom blev klantigt hopsydda och numera har en skarv som gör ont. Att dom låg i trettisex timmar och led. Att. Att. Att.
Det en barnlös säjer kan aldrig vara riktigt lika intressant som deras egna erfarenheter. Just i kraft av deras mödraskap. Och pratar man för länge om nåt annat blir dom oroliga och sitter krampartat och försöker hitta en barntråd att hålla fast i. Komma på stadig mark igen.

Missförstå mej rätt. Jag gillar barn högt och rent. Om man vill föda tie barn är det helt okej för mej. Jag blir inte störd av skrikande eller skitande barn vare sej på stranden eller på restaurangen. Jag lämnar plats på gångvägen för mammorna som kommer med sin brontovagnar, ofta tre i bredd.

Men precis som jag respekterar dej, universal mother, får du faktiskt lov att respektera mej och mina val också.