Vi ligger i våningssängen och väntar. Dörren är stängd, liten glipa ljus under dörren. Ett svagt, tryggt sorl från storarummet. Lillasyster har redan somnat i sin säng, med pekfingret krokat runt en spjäla.
Vi väntar.
Snart kommer det.
Inte somna förrän.
Och så bryts lugnet av Skrattet. Ingen förvarning, inget preludium, ingen motor som hackar igång.
Vi lyfter en halvmeter i våra randiga påslakan.
Kerstin har kommit loss. Hennes skratt lever sitt alldeles egna liv. Det är samma kraft som får blommor att slå ut, som får vulkaner att vakna. Som får Jerikos murar att störta samman. Det är huvet bakåt och så hennes egna ljud, kanske ha kanske ho, jag minns det inte egentligen, men jag har kvar det i kroppen.
Jag har letat det där Skrattet, och några har kommit i närheten, men ingen har lyckats med det där magnifika, levande som Kerstin hade. Det som smittar av sej på oss, hur vi ler lyckligt och jag knackar morsesignaler vi lärt av pappa i masonitplattan upp till storasyster.
Där kom det. Nu kan vi somna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ser det, hör det, älskar dig. /L
SvaraRaderaSå mycket känsla du har fått in i din text, den är lätt att leva sig in i. Bra gjort
SvaraRadera