lördag 14 november 2009

318

Han har fått mej att lyfta på huvet och se. Jag räknade gatstenar innan honom, undvek skarvarna mellan plattorna, mellan hundbajset och tuggummifläckarna. Det som flög, det flög. Det var stora fåglar. Små. Mittemellan.

Nu delar vi liggunderlag i gräset. Vi har kaffe i termosen och smörgåsar med korv och fortfarande det där stela runt ögonen man får när man stigit upp för tidigt.
-Bivråk, säjer han och lämnar över kikaren till mej. Jag tycker om det mjuka i hans röst när han säjer: Och fiskgjuse, fjällvråk.
Jag ser ännu inte skillnaden mellan blå och brun kärrhök. Jag har svårt att bestämma lätena. Är det kvi-kvi eller tjirp-tjirp. Det är inte viktigt. Här ligger vi. Bland hundra andra, som sticker upp sina huven snabbt och ner igen likt surikater på Etoshaslätten.

Det är vi, nu och himlen och västanvinden och fåglarna som jättars slungade papperstussar. Det är ögonblicket som vrider sej runt sin egen axel och en bön om att det aldrig ska ta slut.

4 kommentarer:

  1. Man riktigt känner det rofyllda i att ligga där och kika. En underbar anspelning på surikaterna, så likt dig.

    SvaraRadera
  2. Vackert! Välkommen tillbaka!!

    SvaraRadera
  3. Mycket vackert!
    Det låter så rofyllt.
    Själv bor jag mitt i något liknande

    SvaraRadera