måndag 14 december 2009

348

I gryningen är Ålidhem vackert. Solen i det röda, döda teglet, en knix, ett gnister i en bortglömd Norrlands guld. Det skulle nästan kunna vara nån annanstans. Jag har kvar dej innanför huden. Jag smyger hem i samma kläder som jag hade igår. Jag möter samma mänskor som vanligt, såna som hamnat i fel sängar och nu är på väg för att rätta till det. Minimera skadan. Läpparna redan fulla av lögner, halvsanningar. Roffe är på väg från Annica till Anita. Han är kursare med dej. Han vet var jag kommer ifrån, han har redan handen uppe i en hemlig hälsning. Jag ska inte säja nåt, om inte du.
Nä. Såklart jag inte ska.
Sönderkyssta munnar. Nåt gemensamt i blickarna, nåt mer, kanske skam, en liten stolthet. Tor stänger dörren, Laura går och lägger sej, tyst, bredvid Pär, som har somnat i Sociologiska studier.
Ett fönster som öppnas försiktigt, en sista cigarrett på trappan, ett djupt andetag.

6 kommentarer:

  1. En tragisk bild av verkligheten. Är människorna så svältfödda på kärlek, bekräftelse och närhet? Alltför många bevis pekar tyvärr i den riktningen, vi är skyldiga. Tur att man får lite bekräftelse här på puffen så man slipper springa ute i den svinkalla natten.

    SvaraRadera
  2. En sorglig livsbetraktelse som tyvärr är alltför vanlig!

    SvaraRadera
  3. Surrealistisk stämning i berättelsen, tycker jag.

    Tack för ditt tips om att utveckla mina historier med mer absurditeter(häromdagen om nedräkning)! Bra idé.

    SvaraRadera
  4. Vad är det vi söker och vad är det vi saknar. Texten vacker tankar.
    Jag förstod inte riktigt meningen Rolf är kursare med dej. Var det för att föra lären in i texten ?

    SvaraRadera
  5. Lite in-your-faces-stuk - den brutala verkligehten

    SvaraRadera
  6. Den här texten gillar jag verkligen.

    SvaraRadera