Tysta timmar

Om dagen inte har nån stund som jag kan kalla den bästa. Om timmarna är sej lika. Om det inte finns nån lättnad. Inget att längta efter längre. Inget att ångra. Om jag bläddrar bland fotona som ligger på soffbordet och tänker hon, var hon jag. En annan kvinna. En annan gång. Jag kan inte se vad hon tänker, men hennes ögon är honung, är lust. Jag minns inte hur det kändes.
Jag följer mina spår mellan fönstren i lägenheten, jag gör det man ska, äter, dricker, går på toaletten. Tvättar mej. Betalar mina räkningar. Jag lever, det vet jag, för jag hör mina hjärtslag, jag känner andedräkten mot handens rygg när jag ligger ner. Jag glömmer inte bort mitt namn, för det står på dörren.
Jag har en spegelbild.
Det är betryggande.
Jag talar ibland, med dom levande och dom inbillade. Min röst är skrovlig som en båtbotten. Jag hälsar på mina grannar, vinkar, ropar, ler. Kvinnan som bor under mej säjer varje gång att hon är så tacksam för att jag inte går med hälarna som den förra hyresgästen gjorde, det var outhärdligt.
När jag skriker gör jag det tyst, så tyst.
Kanske den bästa stunden när jag äntligen somnar, ett blänk av honung, av lust, ner i örngottet.