Åker

Det här är vad jag vet. Markens beskaffenhet. Luftens färg strax före ett skyfall.
Växterna invid vägen ner mot saltängen; rölleka, väddklint. Vad som är därutöver är överflödigt. Det viktiga är att jag lägger mej på kvällen med jord under naglarna. Jag står inte fri, det är inte det. Också jag måste handla mat och möta miljöinspektören uppe vid brevlådan. Men jag vet nåt, nåt som snart ska försvinna in i den stora glömskan, och jag sörjer inte, jag vet att det är tidens gång, det är nåt jag har för min egen skull. En ryttlande tornfalk, en mink på jakt. Luften, jorden och havet som föds och återföds. Hit kommer ingen för att det är vackert. Det är ett öde land och det kramar mitt hjärta och hamrar på min rygg. Posten är här nångång vid fyra, fem. Himlen är oändlig vid klart väder, jag har mödosamt lärt mej några stjärnbilder, jag snurrar runt på gårdsplanen somliga kvällar, ritar i luften, ingen som ser, det är mellan mej och Gaia, ändå flyktigt, behagsjukt jämfört med marken, leran, blänket mellan tuvorna. Näven i jorden, smulorna mellan fingrarna, doften, smaken.