Flod, fortsätt strömma. Hommage a M.

När hon väl kom fram till flodens mynning var ingen där och hon hade glömt bort vem hon skulle möta. Där fanns bara en väldig våg av svart silver och dom tunnslitna sulorna på hennes mjuka skor. Hon slog sej ner där det var som torrast, vecklade upp det vaxade papperet runt smörgåsarna och åt. Flodens ljud och hennes egna. Flodens tankar och hennes egna. Flodens hjärta och hennes eget, samma takt, samma tunga slag, samma lätta slag. En hög himmel. En dag där allt funnit sin rätta plats. Allt var det som skulle. Filigran ristat efter ett ensamt flygplan, på väg mot Katmandu. Man skulle kunna tänka sej att det är havet som äter upp floden, tänkte hon, men det är tvärtom, havet som en kammartjänare som breder ut en brokadkappa och bugar sej, här, tagen, äten. Det är fullbordat. Flod, fortsätt strömma.