Oktober

Ett slags skevhet i oktober, det är nåt, du skulle kalla det för kärlek om du vore här, jag ger det inget namn, det blir bäst så. Det är oktober och molekylerna rör sej långsamt, dröjande. Mellanrum som töjs ut, en bläckblå ånger. På knä lever jag i oktober. Men jag lever och jag tar del av ett slags nåd, en stråkkvartett i dimman, mina tankar som inte riktigt passar ihop med varann.
Ett slags skevhet i oktober. En puls i handleden, som en klocka, tick, tick, tack och en finfördelad himmel mot min underläpp, en milt erotisk stöt, i mina oktoberlakan vill jag inte sova ensam. Den här månaden gör mej alldeles för svag. Och alldeles för stark. Trettien skrynkliga dar av obeslutsamhet och vånda. I november rätar jag på mej igen, i november väntar stålet, väntar riktning och ansvar, inget utrymme för fusk. Jag sätter en hakparentes runt den här månaden. Jag väntar ut den, ett slags skevhet i oktober.