Igen, oktober

Du har skrivit hyllningar förut, till äppelmånader, till det som dimman bäddar ner, stoppar om, som en glömsk mormor med måttbandet om halsen. Ett vinrött täcke av shantung. Du har sagt att även om du står på knä, står du i alla fall. Du har stulit sekunder, minuter, timmar, vänt ditt ansikte mot en blek sol, du har följt kanadagässens uppsluppna flykt söderut, unga pojkar på sin första charterresa, ett oväsen som du saknar i samma stund som den sista sträckt över dej. Du längtar dej bort från det hus som är oktober månad. Ruttnande fallfrukt i dina korgar av flätat stål, lakanen hängda på tork mellan päronträden, lakan som inte torkar, som du inte vill ta in i huset, gräset som fortsätter att växa och som du struntar i att klippa, en kvarglömd boll från en lyckligare månad, gången mellan höstrosorna som rådjuren trampat upp. Du fryser, men stannar ute. Du vill inte gå in i huset, du heller. Du stannar. Yllesockorna, dunsovsäcken, hett té, den märkliga blandningen du köpte i souken vid Djeema-el-Fna, som alltid smakat en aning för mycket jasmin, för mycket sandelträ, men som du törstar efter nu. Vad ska du göra med resten av oktober. Du har ingen aning. För lite riktning, för lite riktning. Bröd som inte gräddats tillräckligt länge. Nåt som väntar, nåt som inte är helt och hållet gott, nåt du darrar inför. Lönnarna tunga av gult, av rött, du går till granarna, deras lugna gröna tröstar dej, doften, dina händer luktar kåda sen, du har barr i håret och du anar ljusen i december och du ber att det ska gå fort.