torsdag 3 oktober 2013

Ingen ska se mej gå ner mej, aldrig se mej så

En svart saga. En besvärjelse i natten. En sorg över det som hänt och det som gått fel, åh, så fel. En stumnad, en styvnacke, en tystnad som inte går att bryta, för att det har gått för lång tid. Jag har bett, jag har vakat. Jag har offrat till gudar jag inte tror på. Jag har bränt rökelse i gryningen. Jag har skrivit dina barns namn på särskilda lappar, jag har skrivit deras namn därför att min saknad äter mej och för att jag inte är säker på hur länge till jag står ut. Jag saknar inte dej, jag önskar att du inte fanns. När andra frågar mej säjer jag att jag bara har en syster. Du är egentligen redan död. Jag önskar mej modet att själv ta livet av dej. Det har jag inte, inte ännu. Den dan jag har det kommer allt att bli bra. Till dess kan jag bara vänta, vaka och vänta, tomheten har en särskild köld, jag välkomnar den, välkomnar den som en apologet, välkomnar den naken, flådd, öppen. Svag. Längtans arméer marscherar i land, jag är en av dom, kom sätt mitt hjärta i brand.

(Rubriken stulen rakt av från Lars Winnerbäcks sång "Utkast till ett brev")

4 kommentarer:

  1. Oj vilken text. Man lever med i känslorna och det gör ont i själen.

    SvaraRadera
  2. Oj jag höll på att missa denna. Vill inte missa nån av dina texter, inte om de är så vackra som den här och det är de visst alltid.

    SvaraRadera
  3. Fantastisk, star, sorglig, och bra förstås

    SvaraRadera