Alpakka för att besvärja kylan

Hon vaknar på eftermiddan. Det är då det gör som mest ont. Inte i vargtimman, inte på kvällarna, utan tiden mellan låt säja halvtvå och kvart över fyra. Timmar som trasig säckväv, timmar av malkulor och gammal mjölk. Skuggorna på väggen, kommatecken, frågetecken. Aldrig det tecken hon söker. Hennes rader, ristade över handleder av porslin, vad ska hon med dom till, inget, inget. Inget. En trött gäspning ut i mörkret. Hon går inte ut förrän på kvällen. Muddar av alpakka mot kylan, fastän det bara är tidig oktober. Handlar det hon vet att hon brukar, det man ska ha, inget smakar, men hon vet nyttan av att äta varmt ändå. Ett slags mentalhygien. Hon vill inte gå under. Hon vill gå över, gå igenom. Hon vill egentligen inte gå alls. Hon vet att tiden är en vän. Hon ska vänta på det. Sen vet man. Och det är dit hon ska.