Gör mej varm

Varje maska en kärlekshandling. Med smala stickor, två, ibland två-och-en-halv, och garn från dom vilda fåren som går ute i snön på Ekornavallen. Varje matpaket, varje par strumpor rymmer mitt hjärta. Du kanske inte vet det och det spelar ingen roll, det är inte tacksamhet jag kräver, det är nåt annat, nåt jag vill ha för mej själv, en skatt, ett löfte om att jag är nåt annat än det jag ser. Att jag är en mänska. En riktig mänska. Att jag känner en kärlek som går utanpå. Att jag kan ge utan att kräva i gengäld. Och ändå så svårt. Den kärlek jag visar en främling kan jag inte visa min syster.
Jag ger till nån jag inte känner. Det är lättare så. Jag följer änglarna, ser deras nertyngda vingar göra släpspår i snön. Precis så som en duvhök slår en ekorre. Grymt.
Vackert.
Som i alla snölandskap, en glidning mellan fakta och fiktion. Finns jag. Och om jag finns; vad gör jag här. Vad borde jag göra. Gå ut och möta livet eller vända mej inåt, neråt. Vem behöver mej. Alla. Och vad kan jag göra. Inget. Utom att köpa ytterligare en härva garn, som doftar skarpt, nästan av olja, som smörjer mina trasiga nagelband, ett par sockor som jag lämnar in hos Faktum, ett blänk i det oändliga, inget, nära nog inget.

Mr Saidou och jag

En vit lapp i snöfladdret. Gothamtypsnitt. Jag är född med andlig makt. Nu vet jag varthän det barkar men det är nåt med det triumfatoriska anslaget. Jag är känd i hela världen. Mr Saidou talar både franska och engelska förutom det starka telepatiska inslaget som jag antar gör språkkunskaper förhållandevis onödiga. Jag blir mycket lycklig, en varm åder i vinterstormen, en Mr Saidou vid min sida, som skyddar mej mot mina fiender. Jag tycker om tanken. Vore jag inte pank skulle jag ringa och boka en tid. Jag kan lösa alla era problem. Tänk om. Tänk om. Jag är pank, jag ska bara halka till Ica och köpa en liter mjölk för PET-flaskorna som styvnar i kölden. Men ändå.

Flod, fortsätt strömma. Hommage a M.

När hon väl kom fram till flodens mynning var ingen där och hon hade glömt bort vem hon skulle möta. Där fanns bara en väldig våg av svart silver och dom tunnslitna sulorna på hennes mjuka skor. Hon slog sej ner där det var som torrast, vecklade upp det vaxade papperet runt smörgåsarna och åt. Flodens ljud och hennes egna. Flodens tankar och hennes egna. Flodens hjärta och hennes eget, samma takt, samma tunga slag, samma lätta slag. En hög himmel. En dag där allt funnit sin rätta plats. Allt var det som skulle. Filigran ristat efter ett ensamt flygplan, på väg mot Katmandu. Man skulle kunna tänka sej att det är havet som äter upp floden, tänkte hon, men det är tvärtom, havet som en kammartjänare som breder ut en brokadkappa och bugar sej, här, tagen, äten. Det är fullbordat. Flod, fortsätt strömma.

Di-da-ditt, di-da-ditt. En fortsättning.

Jag ville aldrig behålla dej. Den första lögnen. Mina falska läppar runt ett Gå, om du vill. Jag ville ha dej om du så låge under vatten. Jag levde nöjd utan dej, tillfreds med mina hundar, mina böcker, mina vänner. Den andra lögnen. Inget blev som det skulle efter dej. Hundarna rastade sej själva i trägårn, mänskor slutade att komma förbi, böckerna förblev ouppsprättade. Vi kan kalla det en depression. Jag levde på minnet av dej, hur du lämnade med min pappas gamla Creed under armen, en stulen gåva, det gjorde inget att du tog den. Det är sant. Jag lärde mej ändå aldrig morse, inte på det där självklara sättet som du gjorde, du och far med huvudena tätt ihop till tidigt på morronen, en flaska sprit, filterlösa John Silver och jag, i soffan, med en bok, ett par hundar vid mina fötter.
Jag drömde om dej på Koromandelkusten, det var dit du skulle, en trashanksarmé av maoister, analfabeter, småkriminella. Du ville ut, bort, du behövde det. Jag drömde om dej i Amerika, i Kanada, en ursinnig kamp mot oljegrusutvinningen i Alberta.
Jag drömde inte om dej i grannkommunen.
Somliga kvällar satt jag på verandan, det var lugnt, stjärnklart och jag kunde höra dej, hur du sände kyssar genom luften, en stillsam morsekod, ett ditt-ditt-di-da-ditt, jag var lycklig en stund, jag kunde se bortom det som var jag och mitt eget, jag kunde lyfta huvudet, jag kunde röra vid min egen kropp och tänka att det var dina händer, dina fingrar.
Jag kunde ha tagit bussen.
Du säljer min pappas Creed till högstbjudande. Jag vet att det är den, för den har ett avslaget hörn och en droppe rött nagellack på en av tangenterna. Jag har följt efter dej ett par dar, du var inte svår att hitta, dina ögon samma, kroppen en annans. Du bor i ett banalt hus, med en banal kvinna, ett par banala barn. Du sitter uppe på kvällarna i ett blått ljus, du går mellan fönstren. Återstår: Dina lögner. Kom du aldrig längre eller kom du tillbaka, men inte riktigt ända fram.
Jag ska ta reda på det, men jag har inte bråttom. Jag känner mej inte sviken. Det är min tredje lögn.

Åker

Det här är vad jag vet. Markens beskaffenhet. Luftens färg strax före ett skyfall.
Växterna invid vägen ner mot saltängen; rölleka, väddklint. Vad som är därutöver är överflödigt. Det viktiga är att jag lägger mej på kvällen med jord under naglarna. Jag står inte fri, det är inte det. Också jag måste handla mat och möta miljöinspektören uppe vid brevlådan. Men jag vet nåt, nåt som snart ska försvinna in i den stora glömskan, och jag sörjer inte, jag vet att det är tidens gång, det är nåt jag har för min egen skull. En ryttlande tornfalk, en mink på jakt. Luften, jorden och havet som föds och återföds. Hit kommer ingen för att det är vackert. Det är ett öde land och det kramar mitt hjärta och hamrar på min rygg. Posten är här nångång vid fyra, fem. Himlen är oändlig vid klart väder, jag har mödosamt lärt mej några stjärnbilder, jag snurrar runt på gårdsplanen somliga kvällar, ritar i luften, ingen som ser, det är mellan mej och Gaia, ändå flyktigt, behagsjukt jämfört med marken, leran, blänket mellan tuvorna. Näven i jorden, smulorna mellan fingrarna, doften, smaken.

Oktober

Ett slags skevhet i oktober, det är nåt, du skulle kalla det för kärlek om du vore här, jag ger det inget namn, det blir bäst så. Det är oktober och molekylerna rör sej långsamt, dröjande. Mellanrum som töjs ut, en bläckblå ånger. På knä lever jag i oktober. Men jag lever och jag tar del av ett slags nåd, en stråkkvartett i dimman, mina tankar som inte riktigt passar ihop med varann.
Ett slags skevhet i oktober. En puls i handleden, som en klocka, tick, tick, tack och en finfördelad himmel mot min underläpp, en milt erotisk stöt, i mina oktoberlakan vill jag inte sova ensam. Den här månaden gör mej alldeles för svag. Och alldeles för stark. Trettien skrynkliga dar av obeslutsamhet och vånda. I november rätar jag på mej igen, i november väntar stålet, väntar riktning och ansvar, inget utrymme för fusk. Jag sätter en hakparentes runt den här månaden. Jag väntar ut den, ett slags skevhet i oktober.

Möt mej där

Om du följer med mej ända dit ner. Om du kunde gå mej till mötes utan att bli rädd. Eller less. Om jag kunde förklara för dej. Det kunde vara fint. Gå en stund bredvid varann, som förr, sparka i det våta gruset, tiga. Det är vad vi alltid varit bäst på. Att finnas utan att direkt finnas. Vi har alltid tagit vara på mellanrummen
och hemligheterna som bara finns där.
Du har torra, varma händer och en blick som går igenom. Om du följer med mej dit ner en gång till, så ska jag inte be dej mer. Det är dom små sakerna jag minns. En armbåge som hakar i en annan, en tyst beröring i mörkret. Vi har varit i Venedig och i Abisko, men det är inte det jag kommer ihåg. Det är en särskild ljus blick, en dag helt utan skam.
Dina steg nu, lätta, med en svag utåtvridning, det ljudet. Som kyrkklockor i vårljus. Du möter mej på halva vägen igen, en hand, varm, torr. Du möter mej.