Om små pastejer och annat

En gång har jag älskat en utopist. Älskat honom så mycket att det gjorde fysiskt ont bara att tänka på honom. Jag var yngre då. Jag hade mer ork och stod ut med nästan allt. Till och med att mitt ena ben spratt ut i en smärtande båge när vi låg med varann. Men för all del. Vi älskade inte mycket. Och jag tror att jag tyckte om honom av andra skäl. Hans hjärna, rösten, ögonen, som inte precis brann som man kunnat tro hos en som förespråkar falangstärer, men kanske glödde. Skimrade. Han var rolig. Rolig och högröstad, dålig på att torka sej där bak och lämnade spår på lakan, i smutstvätten. Jag ber om ursäkt, men väjer inte för det låga. Han skulle inte ha velat det. Han skulle ha applåderat att jag är så ärlig. Han skulle se det som ett framsteg, att jag kastat av mej ett slags småborgerligt ok. Jag tänker ofta på honom när jag tvättar. Och helt utan sorg. Jag minns inte varför vi gjorde slut. Jag har kvar en souvenir, Fouriers bok Slaget om dom små pastejerna. Den har jag aldrig läst.

Betalt

Vad du har lärt dej den här sommaren. Alltings pris. Och att känna igen ljudet av trötta vingslag mot sovrumsfönstret. Kråkorna, änglarna. Nu är allt betalt, men först nu. Det som skavt så länge, som en nästintill osynlig flisa av glaset du slog sönder mot köksbänken i våras, hur den hamnade strax under ditt yttersta hudlager och inte värkte ut förrän nu, i den här månaden av begynnande välsignat mörker.
Du är fri.
Du har bokfört och nu stämmer äntligen kolumnerna. Det är en renhet i det. Hundarna kan lägga ner sina trötta, stora huven vid dina fötter. Nu behöver dom inte passa dej, inte vaka över dej. Inte följa dej i spåren under vaknätterna, inte slicka dina fingrar dom dagar då du inte tagit dej ur sängen. Nu sköter du dina egna besvärjelser. Du sitter i soffan, rak i ryggen, med fönstren öppna och du ber om ett oväder. Det kommer inte. Du får tåla det ljumma, okomplicerade, du får tåla sakta drivande moln och det anspända sorlet från dom som lever därnere på marken. Och du står ut med det.
Du kan till och med känna ett slags tacksamhet.

Döpare

Jordans vatten är brunt. I mitten på floden en kraftig ström, en virvel som man måste undvika noga även om man kan simma. Somliga dagar är stränderna fulla av mänskor, vissa dagar kommer knappt nån, en trebent hund som har för vana att dyka upp framåt tre för att tigga mat och som blir bortdriven av Elisabet. Han ler när han ser henne skälla på hunden och höja sin käpp. Han är en vuxen man men med honom vart han än går går också hans mor. Deras kläder är lika, vita från början, nu smutsgula och dyluktande. Hon vill inte låta tvätta dom. Inte sen profeten var där och lät sej döpas.
Han döper. Döper och förkunnar, det går av sej självt, han är trött på det hela, han längtar till det torra, det som är beständigt. En sval bädd, en skål oliver, en kanna vin. En ring runt en kvinnas överarm.
Han ser upp mot solen. Svarta fläckar. En spik av silver. Han vadar in mot flodbanken, räcker ut sin hand till nästa mänska som försiktigt kommer honom till mötes.

(Meningen "Han döps av Johannes" ur boken "Pärlor för livet".)

Man med liten Borsalino

Den där hatten. Den klädde honom inte. Om den åtminstone varit svart. Svart, eller brun. Mörkgrå. Då hade man inte lagt märke till dom solkiga tumavtrycken runt brättet, inte skiftningarna i färg. Lukten. Malkulor och nåt annat, nåt undflyende, stillastående grönt vatten, gällen mjölk. Och hur han blev när han tog på sej den. Som en annan man. Gången från rejäl till svassande. Njurbältet som han omgjordade sej med. Tonfallet ett annat, nästan en annan brytning. Kameran. För att dokumentera livet, som han sa. För eftervärlden. Vilken eftervärld skulle vara intresserad av hans oskarpa bilder. Som jag avskydde den där hatten. Och det var inte ens en äkta Borsalino. Om man tittade noga på etiketten på svettremmen stod det Borcalino. Han menade att det var den ursprungliga stavningen. Som att prata med en röd gris. Jag bet mej i knogen. Slog sej i slang med folk också. Okända mänskor. Unga flickor som log artigt mot honom, men i smyg kastade menande blickar på varann. Han såg inte det. Jag hatade honom. Jag hatade dom. Hur han svassade, la huvet på sned och måttade ett motiv framför sej med tummar och pekfingrar i en rektangel. Jag skämdes som en hund. Vad folk skulle tro. Min mamma. Klädd som söndag och den där hatten. Den där hatten.

Tröskel

Du brukar stå där. På tröskeln, i ett tänkt, väldigt kliv in i rummet, med armarna fast i dörrkarmen, två pollare som för att förankra benen. Bromsa. Så att du inte måste ångra. Jag har alltid gillat det. Att du inte är enkel. Disharmonin. Splittringen. Dom enstaka milda stunderna när jag får ner dej i en stol. Din blick som en vild hunds. Jag vet inte mycket om dej. Du svarar på frågor ställda för ett år sen.
Du frågar aldrig mej nåt. Förutom det allra mest ofarliga, hur mycket klockan är, om du får ta om av plättarna, om jag har en toarulle att låna ut. Dina historier är nån annans. Det gör inget. Där är vi lika, att hur vi än stämmer ner oss så klarar vi inte av. Att vi står liksom handfallna inför köksrenoveringar, parmiddagar. Att vi inte kan förklara hur timmar, dagar ibland försvinner utan att vi kan redovisa kvittona.
Du har aldrig varit utanför kommungränsen, ändå vet jag att du varje år följer Brendan Behan i hans våta fotspår på alla Dublins pubar, att du vandrar mellan Manacor och Port Soller, det svarta i dina fickor vulkansand från Legazpi. Dina ord i lätta dunsar mot väggarna, små, instängda rödhakar och en jordaxel som kränger en aning, kvällsljuset i fönstret mer honungsgult än nånsin förr och när du talat klart och liksom fallit in i rummet tusen gånger så blir vi tysta, och den där tystnaden har en egen klang, stark, en egen smak, mässing och det är liv, det är liv.

Så nära, så nära, nästan där, nästan där

Du dog nästan. Redan orden är så oerhörda. Och jag vet inte varför. Jag var inte oförberedd. Jag har mött död förut, ibland hos dom jag älskar, men när samtalet kom så föll jag. Och sen den dan har jag fortsatt att falla.
Ja. Du klarade dej. Vaknätter vid din säng. En motvillig vår. Ljummet kaffe i tjocka porslinsmuggar. En sköterska som berättade hur vanligt det är att man ropar på mamma när det närmar sej. En annan som berättade hur nära det var för dej. Jag ville inte veta. Jag ville bara vara ifred. Jag ville bara sjunga tiden tillbaka. Jag ville bränna rökelse och salvia. Jag ville gå ut i havet till mina systrar. Tyngden av nuet. Tyngden av det som ska komma sen.
Det blev för mycket.
Nu lever jag under ett blått täcke, stillnar mellan telefonsamtalen till dej. Samtal som en tråd på vilken jag hänger upp ditt liv. Nån har tagit mått på dej, som den gamle diktaren skrev, jag såg kritmärkena på din kropp, då i maj. Och jag såg dom på mej själv.
Därför faller jag.
Och fortsätter att falla, falla.

Längesen, så längesen

Att inte längre kunna. Att bli lycklig av en liten, hastigt uppblossande längtan, som varar sträckan jag färdas mellan badkaret och skrivbordet. Att sen bli sittande vid mitt fönster. Låta årstiderna komma och dra förbi. Jag skrev för balkongfåglarna en gång i livet, jag minns koltrastarnas sätt att väcka mej, jag minns alla äpplen på deras fat, urpickade ner till kärnhuset. Jag minns att jag undrade om det var samma fåglar som återkom från år till år.
Nu kan det kvitta.
Nu trängs fingrarna med tangenterna, valhänta. En frost i arbetsrummet. Atomernas långsamma rörelser i kylan, girlanger som rör sej, inte av sej själva utan av värmen från elementet.
Å, kära, kom hit, var min eld.
Nu behöver jag.