Medusa

Jag har inget att säja. Jo, jag pratar. Mer än jag brukar. För att dölja det som ekar därunder, brusar, bubblar. Det som är inget. Jag ser i deras ögon. Hon är i form ikväll. Så lätta att bedra. Det är hennes kväll, hörde du vad hon sa till honom, hade jag aldrig vågat själv. Jag vågar allt därför att inget kostar mej nånting längre. Men hon.
Ja. Hon.
Jag.
Den mjuka hakan, den skarpa tungan.
Och så inget, som brusar, bubblar, ekar.
Dom billiga poängerna. Dom som jag övat in. För kvällar som den här.
Min autopilot.
Mitt absolute space.

jag går inte hem och kräks efteråt. Jag lämnar trots allt som en drottning. Men blicken jag har vill jag inte gärna möta i spegeln sen. Inte på ett tag. Det är väl den som. Som.
Ja.
Som.

Takotsubo

Jag har redan glömt dej. Det gick fort. Du var en sång jag sjöng med i utan att kunna texten. Det är vargarna som inte glömt. Sista gången vi dansade hörde jag dom krafsa på brädfodringen, gnälla mot molnen, inga ylanden då, det hade ännu inte börjat. Golvet vitbetsat, din kjol dunkelt röd, min blick som inte kunde låta bli att driva över din axel, ut mot nåt jag inte kunde förstå.
Inte ville förstå.
Det blev värre den vintern. Vi sov med raggsockar på, azaleorna frös och du grät för varje planta som dog, du kanske grät över oss, jag lyssnade bara efter klornas skrapande, jag tyckte jag kände varglukten, frän, rökig, vild. Jag drömde om sovande flockar, om kött som ångade i den öppna kylan ute på slätten, om gula ögon. Samma morron som du gav dej av låg det en pälstuss på köksgolvet.
Jag har redan glömt dej. Ibland stirrar jag på ett av dina kvarglömda hårspännen och det dröjer innan jag kommer på att det tillhört dej.
Jag har glömt.
Det är vargarna som inte glömt dej.

Vingar under jackan

När vi passerade gränsen var det redan mörkt. Du hade äntligen somnat. Dina fingertoppar mörka av oljestickans klet, du sa att vi skulle klara oss tie mil till och jag litade på dej. Vi hade inte pratat mycket dom sista dagarna. Vi körde bara, turades om, sov i baksätet, ibland blev vi stoppade, fick visa papperen, våra ögon som hundars i ficklampsljuset. Radion hade slutat fungera strax innan floden, eller så fanns det inga som sände längre, som sagt, vi pratade inte längre du och jag. Inte om det, inte om nåt. Jag sjöng nån enstaka gång högt, sånger från förr, sånt som min mormor sjöng, om flickan med träskor som vill bli drottning, om blommorna i Loiredalen. Du satte dej upp när vi lämnat tullstationen, du pekade in mot mörkret, på mänskorna, dom gick först, sen sprang dom, uppätna av dimman och du pekade och sa att under deras jackor såg du vingar.

Blida dagar

Att ödmjuka sej. Att vända andra kinden till. Jag sväljer och tar ett steg tillbaka. Hacka i dej, säjer du och jag vet att du har rätt. Välj dina strider, säjer du och jag vet att du har rätt. Men ändå. Som kolsyra genom näsan. Jag hör dom svarta fanorna vecklas ut och smattra i vinden. Det kvittar hur många affirmationer du tejpat på mina dörrar. Jag har blodsmak i munnen.
Du säjer Räkna till tie, du säjer Lugn, bara lugn.
Jag morrar. Vaderna beredda till språng.
Din hand mittemellan mina skulderblad, en långsam Konsumåtta, dina viskningar, som till ett litet, skrämt barn. Hyssj, hyssj, så, så.
Du stäcker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror att du tror att du räddar mej gång efter annan, och det älskar jag dej för. Att mitt blodtryck är lägre, stämningarna mot mej färre. Hur skulle jag kunna göra dej besviken genom att berätta för dej om lusten, kraften, ruset. Och lättnaden efteråt. Till och med skammen smakar gott.
Dina händer fortfarande i den liggande åttan på min rygg.
En fogligare rygg.
För nu.
Inte för alltid.

Verktygslåda

Den var din och du hade gjort den själv. En botten i ett annat träslag än överstycket. Överblivna trädelar, omsorgsfullt hopfogade. Spikar på raka led.
Den låg i Slängas-korgen, men jag tog den, jag som aldrig sparar, jag som aldrig rörs. En verktyslåda i två träslag, mjuk där du hållit den, en blodfläck från när du skar dej på stämjärnet, det breda sammetsärret över knogarna som vi följde med fingrarna när vi satt i ditt knä, du luktade oljegrus och dieselolja och gran.
Jag söker den doften fortfarande. Och hittar den aldrig.
Det är som det är.
Du brukade ha tjockhammaren i den. Den fann jag aldrig. Jag köpte en liknande på loppis i Skärhamn, inte densamma, men den duger. Jag ska ändå aldrig använda den, bara ha den där, som ett ben i ett relikskrin. Jag har din rubank, några spikar, en bit sladd med slitsad ände, det sista du gjorde, en skarvad lampsladd. Jag har fyllt på med egna grejer, lösa pärlor, en blyertspenna, ett Touche pas a mon pote-märke. Tyngdlösa saker. Dom passar där, ihop med ditt.
Ibland, när jag tar ner verktygslådan från översta hyllan i städskåpet, balanserar den på axeln, en flyktig doft av diesel, av gran, nåt som drar förbi, mest innanför mina ögon, ett slags samhörighet, kärlek.

Dej har jag älskat

Det är inte så att du gör mej dum. Du gör mej skarpare i konturerna. Du får mej att vilja försöka anstränga mej. En kyss kräver ett argument som motprestation. Du säjer att vi ska bli bättre mänskor med varann. Att det är det som är meningen.
Jag tror på nåt annat.
På vecket mellan rygg och hals, på vinkeln i din mungipa. Mitt evangelium; en blottad vrist.
Ett knä, en grop i nacken. En trög bottenskyla i glaset.
Jag vet. Jag är inte värdig, inte värdig. Din besvikelse som ett blänk. Men du är kvar. Det är för att du inte har så många att välja på. Nej. Det var elakt. Sant. Elakt.
Sant.
Jag vill vara där. Försöka vara där.´
Dej har jag älskat, älskat.

Nåt du lämnat

Nåt blir alltid kvar. Jag kan inte säja det tydligare än så. En tanke som hänger kvar som en tröja över dörröppningen, en molekyl hat, en molekyl kärlek, en molekyl likgiltighet. När du går lämnar du alltid. Du tror att du går ren. Det gör du inte. Det var aldrig meningen.
Dina ord, genomskinliga som kranskommuner, kvar härinne, inte för alltid, men för en liten stund. Dina steg på hallmattan, skoterspår i nysnön. Du har gått, jag är ändå full av dej. Det kan du aldrig förstå. Du tror att du går ren.
Dina fingrar genom pälsen på hunden. Några hårstrån som ligger åt ett annat håll, inte fel, bara åt ett annat håll. Ett grepp om min midja jag ska minnas hela året. Jag håller andan.
Du tror att du går ren.