Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

Stalker

Ditt hus ännu ett steg på vägen till förfallet. Dina gröna ljusstakar i fönstren mot vägen, kvar sen förra året, den vänstra rutan sprucken, det måste ha skett nyss. Den tänkta samhörigheten med dej, du som står på balkongen under snickarglädjen och röker. Du tänder den ena cigarretten på den andra, lugnt, oberört och nedanför dej växer mossan på din gamla Merca. Viktlösa dagar efter nyår, bestrukna med slammad kalk, pråligt ljus i trädgårdarna bredvid, hos dej bara teveblått. Vi är lika. Jag vet det. Och ibland inbillar jag mej att jag ska träda in genom din grind och att allt ska ändras. Att du ska komma mej till mötes halvvägs i trappan. Att du ska blåsa dammet av dina planer för trädgården, att vi ska hyra en jordfräs. Att jag ska ha skrapat laven av din bil en eftermiddag, att du ska komma från fabriken i din overall och med smutsiga händer och se det och se mej och. Och. En utflykt på söndagen. Ditt ena knä mot mitt. Jag går förbi ditt hus för hundrade gången och det är så. Jag går förbi. Det är det jag gör.

Önska dej en stilla natt

Det är som om punkten du strävat efter att nå hela livet kommer dej till mötes. Du rör vid pärlorna runt din handled, pärlor som blivit nötta av din ständiga beröring. Pulsen under huden som saktar ner. Det här ögonblicket i din kropp. Ingen ande, bara kropp. Hur det mättar dej. Hur du tar emot utan kamp, med böjt huve, men inte stukad, inte knäckt, tvärtom, stilla, liksom förnöjsam. En ny smak på tungan, en ny klang, men ändå gammal, välbekant. Du läser några rader av poeten med det stora håret och den knarriga rösten, du bär dom under hjärtat, som en havande, du reser dej, går ut genom dörren.

Tyst vecka

Dagarna, vita och grå. Du är kvar. Du går mellan fönstren, inte jagad, inte rastlös, det är bara ett sätt att hålla reda på timmarna. Du är tillfreds, du kan inte säja det på nåt bättre sätt. Tillfreds med det tysta, hur du lägger tunna kalkerpapper mellan dagarna. Tillfreds i dimman som tätnar, lättar, tätnar igen. Du vill ha det så nu. Du vill hålla dej i det du kan lita på. Tröghetslagarna, gravitationen. Euler-Mascheronis vackra och definitiva konstant. Dina steg i stegen du tagit tidigare. En värme i dina spår. Att känna igen sej i det främmande.

Pojke i för trånga byxor

Jag frågar inte ens vad dom heter. Bara ringer ett samtal, tecknar i luften mot dom. Säjer: I help. Min engelska blir kortfattad, tappar hjälpverben, tappar dåtid, framtid. Vi är här, vi är nu. Och tåget som gnisslar sej fram över ett Kinnekulle i rost och guldockra, jag som blundar vid Blomberg därför att jag inte står ut just där efter det som hände i somras. Ber en halvhjärtad bön över henne. Så många böner denna november, så svårt att tro, att hålla fast denna november.
Kanske fjorton, femton år. Hindukush säjer den ene och pekar mot konturerna av berget vi nyss passerat. Hindukush. Jag tänker mej en liten stad, en liten blå stad nära molnen, en oändlig vidd, sånger i skymningen. Vi delar bondkakor som mamma skickat med, dom ler, smulor runt den andres mun, han som inte säjer nåt.
Leila vid tåget, svart slöja, chockrosa väst, hon som har gjort samma resa, deras händer i hennes, och han som inte säjer nåt i jeans som är alldeles för trånga, han går med små kliv, anklarna bara och den bilden lämnar mej inte sen. Jag vet att han fick nya byxor med en gång, nåt varmt att äta, tak över huvet. Men ändå. Jag tar bussen hem och letar på nätet efter Hindukush. Ett bergssystem. Hindukush. Hindukush och Kinnekulle. En resa över halva världen, två pojkar varav en i ljusblå urvuxna byxor. Det är november i Sverige och jag ber igen.

Snidare

Det är som om nån annan täljer dej. Som om du för länge sen förlagt ditt stämjärn och din skölp. Eller som om du inte bryr dej. Och som om nån annan fått syn på verktygen, tagit upp dom och nu går tillväga tålmodigt, noggrant. Med en plan. Och med en ömsinthet som du känner vid varje spånslinga som faller till golvet. Och du är ibland tacksam, tacksam för att nån vill nåt med dej, ser formen under alla lager av bortförklaringar och alltför långa nätter. Tacksam för uppmärksamheten. Men ibland vill du bara vara ifred för det där pågåendet, det som sker med en sån hänsyn och i en sån andakt. Ett motstånd på mycket låg frekvens. Det är då du vänder dej in mot tapeten, följer mönsterslingan med pekfingret, koncentrerar dej på den del av dej som ännu så länge är oskulpterad.

September

En liten förskjutning av perspektivet. Det är inte mycket. Du måste tänka så. Det är bara handen som darrar i en hundradels sekund. Det är ögonblicket mellan Bolt och Gatlin. Det är verkligheten som måste stämmas upp ett halvt tonsteg. Det är färgerna som måste sluta rinna sidledes ur tillvaron med det där skvalpande ljudet, ett törstigt barn som dricker mjölk ur ett alltför stort glas.

Du är inte stilla. Det är den nionde månadens första dag och du rör dej, men inte fort. Det är riktningen som är av betydelse, inte hastigheten, inte längre. Ett litet förtätat fält av möjligheter på ditt köksgolv, där du alltjämt står, visserligen stödd på ett knä, men ändå. Du har inte fallit. Och att betrakta omgivningen snett underifrån är stärkande. Det finns luckor, men du överlämnar dom åt andra att fylla i.

Det är tyst, en vit tystnad. Ögonblicket innan stråken läggs an mot strängen. Den kollektiva inandningen.
Det är som om nåt väntar. Som om nån väntar, gnider sina händer, väntar.