Att mäta

Månaderna vi levt ihop ligger i påsar på bordet. Åren. Vissa lättare än andra, vissa kan vi inte rubba, ens med gemensam ansträngning. Vi är lika långa. Jag tycker om det, att ditt ansikte är i höjd med mitt, dina ögon, näsa, mun. Att vi speglar oss i det. Du tycker att du är för kort.
Jag tror att vi är varandras hittebarn.

Jag har inget ögonmått, jag köper möbler på impuls som sticker ut i rummen, som vi snubblar på, för höga, för breda, gör det omöjligt att stänga dörrar. Du retar dej på det, du har en linjal i huvet, en skalstock, en gradskiva, ett vattenpass. En sentida ättling till Heron, går som en ingenjör, alltid rak i ryggen. Ditt skrivbord med papperen i vinkel mot varann. Och släckt kalk som brinner väldigt och länge innanför den dubbelknäppta västen. Du slätar ut lakanen på kvällen, sträcker och stoppar in. Och vaknar på morronen i en härva. Du skriker i sömnen. Skriker och slåss. Vissa dagar sitter du bara vid ditt bord utan att röra dej, utan att mäta eller räkna.
I en stilla orkan.

Då sitter jag där bredvid, i mina omaka strumpor med hål på tårna. Jag håller dej tills du rätat upp dej.
Ända till cirkelns summa återigen blir trehundrasexti grader.