söndag 17 oktober 2010

och allt jag rymmer

Det är det här jag vet. Som jag med säkerhet kan uttala mej om. Att du går igenom, en tonart av det uppfordrande slaget. Möjligen d-moll. Ett arpeggio. När du tar ett steg tar jag tre. Jag har vant mej vid det. Det har inget med underordning att göra, det är symbiosen när den är som vackrast, dvärgstjärnan som följer en röd jätte, värmer sej på överskottet.
Du tar mej vid handen och visar mej det jag aldrig har sett förut. Hur orkar du, frågar mina vänner. Det händer att jag blir trött, att jag får stjäla minuter av slummer under din arm, men alternativet, att du skulle ta med nån annan, eller gå ensam. Nej. Du behöver mej, jag är ditt drivankare. Utan mej skulle du springa alldeles vilse.
Också du behöver vila och när du blir trött blir du det på samma sätt som du utforskar. Då serverar jag dej hemgjord champinjonsoppa på sängen, då lägger jag en fuktad handduk på din panna. Då visar jag dej vägen till toaletten och låter dej luta dej på mej.
Det är sant att dvärgar kan leda jättar om benen är tillräckligt kraftiga.

6 kommentarer:

  1. Fin story.
    Känns på något sätt som en kärleksförklaring.

    SvaraRadera
  2. Vackert! Mycket fin början.
    När du tar ett steg tar jag tre, påminner mig om underordning dock. Det förhållande där den ena tassar runt för att vara till lags.

    SvaraRadera
  3. Kanske inte underordning men ändå att förtrycka sig själv för att inte störa......? kanske det är värt det?

    SvaraRadera
  4. Vilket fantastiskt språk!... dvärgstjärnan som följer en röd jätte, värmer sej på överskottet. Och vilka liknelser!

    SvaraRadera
  5. Underbart. "dvärgstjärnan som följer en röd jätte..."

    SvaraRadera
  6. Mycket fint, tyckte om bildspråket.

    SvaraRadera