Oktober, november

Din väst luktar. Ull från vikunjadjuren på sluttningarna av porfyrkoppargruvan i Chuquicamata. Jag har gråtit och samtidigt lutat mej mot din hjärttrakt, där jag hör efterklangen, god, stor, generös. Ett slag i taget, jag räknar åtta, nie, sen blir det tyst. Och börjar om igen, nervöst som en ekorre, dubbla slag som för att korrigera pausen.
Du har spillt currysås i höjd med magen. Regnet faller än, ingenting har hänt. Jag har börjat tro, sen slutat lika fort. Jag trodde att vi var på väg mot ett fritt land, att vi snart var framme. Att vi kommit till den avgörande, dallrande punkt, där man säljer allt och går sin väg.
Vi blir kvar.
Det är därför jag gråter. Och det är därför du röker fastän du inte borde.
Snart dags att stå upp, rädda det som räddas kan. Det är inte försent än, säjer vi till varann, två dårar som slutat ta tabletterna och nu har verkligheten slutat skeva på det där vackra sättet, nu är det som det är, som alla har sagt åt oss att det ser ut. Blad som blir mull. Fönsterrutor som borde tvättas. En bågnande korg med smutstvätt.
Mitt öra mot ditt bröst. Din hand i mitt hår.
Vi skulle kunna, börjar du.
Ja.
Det skulle vi absolut kunna.