onsdag 6 oktober 2010

Singularitet

Jag återkommer till absolute space varje höst. I början av oktober går jag ut under bokarna, går ut på gränsen, nåt vidgas inuti mej, du skulle kalla det kärlek, jag ger det inte nåt namn. Jag lämnar Einstein bakom mej och tar Newton i handen, vandrar långt bort. En rörelse kan inte existera om den inte har nåt att röra sej i förhållande till. Jag söker rummet som är absolut stilla. Söker det och finner det varje höst, förlorar det igen efter jul, i det rationella gråljuset, oxveckornas plöjningar. Men nu, i det äppelklara, i nytvättade raggsockor i ingådda gummistövlar, förkunnelser från en läpplös forntida predikant.

Efteråt går jag tillbaka, följer mina fotspår. Tillbaka till mina beräkningar av Schwarzschildradier och händelsehorisonter. Bryter upp ekvationer. Hatar den liggande åttan och allt vad den innebär för mej, för oss. Jag kan göra det, stå ut med det, göra det bra därför att när jag lutar mej en aning bakåt tar alltid absolute space emot mej.

7 kommentarer:

  1. Komplicerat med snygga formuleringar. Jag fick läsa mer än en gång. :-)

    SvaraRadera
  2. Vackert, poetiskt.

    Hörde häromdagen att rymdforskare inte gillar den liggande åttan. Det betyder att de inte förstår ekvationen. Känns som om du berättar om en av de forskarna.

    SvaraRadera
  3. Du skriver så jag ryser av välbehag. Musikaliskt och tonsäkert.

    SvaraRadera
  4. vackert och inte helt lätt att förstå...

    SvaraRadera
  5. Bra.
    Men vet inte riktigt vart du är på väg.
    jag har alltid tyckt om tanken med den liggande åttan.
    Den bringar lite ordning i kaoset.

    SvaraRadera
  6. Fantastiskt. Ska man vara kritisk också? Alla "i":na i gummistövelmeningen. Då. I så fall.

    SvaraRadera
  7. jag ficl läsa det två gånger innan jag fick in alltihop, men sedan fattade jag. Tjusigt gjort

    SvaraRadera