Monarkens måndag

Jag ser dom därnere, hur dom skyndar sej, halvklädda, halvkammade, en del följs av ljuset, andra åter på trottoarernas nattsida. Bussarna i en blå åder på gatan. Jag väntar på tomheten, på att dammet ska lägga sej, på att jag ska återinträda i mitt ämbete. Pyjamasjackan som en mantel, kaffekoppen en riksregalie. Nu är allt mitt. Alla döda hus, alla stilla gator, den släckta belysningen, allt mitt, allt styr jag över. Dom som går på gatorna går där med min tillåtelse. Jag väljer att se det så. Man kan kalla mej en ensam stofil, man kan kalla mej ett riktigt original och rysa åt min lukt, åt mina gamla kläder, min glappande lösgom. Man kan flytta sej ett par meter bort, från vindriktningen, man kan spekulera i alla gömda miljoner i madrassen. Jag vet inte. Jag bryr mej inte. Jag bryr mej bara om utsikten från mitt fönster mellan nio och fyra, tiden för min audiens, med ena handen utsträckt i en ädelboren gest, tummen och pekfingret åtskilda från resten av fingrarna. Att jag ser och att jag syns.
Att majestätet fortfarande uppfyller sina plikter.