nil by mouth

Komplicerat mönster, tunt garn, tjocka stickor. Du andas än så länge och när du vaknar vill du bara ha små apelsinbitar eller is att suga på. Du är torr i munnen och du har stora sprickor på hälarna. Jag lyssnar på dina andetag och gör ett omslag och en dubbel överhoptagning och jag är inte ledsen, bara otålig, precis som du. Det här tar för lång tid. Jag kommer aldrig mer att köpa apelsiner. Du får egentligen inte äta, det är nåt med din lunginflammation, du tål inte fast föda, men jag bryr mej inte om det, du får vad du önskar nu och jag undrar vad du tänker. Om du tänker. Jag önskar att jag kunde väcka dej, ta dej upp ur morfinet ett tag så att vi kunde prata. Är du rädd? Jag tror inte det, dina händer ligger stilla på gul filt, ringarna i brygga över uttorkade fingrar.
Jag vet att du ska dö, det vet du med, nu väntar vi bara, du har inte orkat lyfta ögonlocken sista timmarna, sekonderna har lämnat ringen, det är bara du och jag och en sjalstickning i limegrönt och en och annan sköterska i dörren, dröjande gummisulor. Du vill inte hålla mej i handen, jag har försökt, men du vill inte.
Jag gör ökningar och vänder arbetet nitti grader och när jag ser upp är du borta. Och jag märkte det inte. En gång höll du mej i famnen och sprang genom skogen, jag hade ramlat över ett gammalt, till hälften nergrävt taggtrådsstängsel och skurit mej illa, du sprang, jag blödde, ditt hjärta pickade i mitt öra, fladdrade, jag böjer mej framåt, stryker dej över kinden och ringer på klockan, det är stilla, du är borta, nu är jag kvar.