Du skickar

Äppelkvällarna är här, trevande rök från vedpannorna i villakvarteret där jag bor, en och annan dröjer sej kvar över utegrillarna, men hösten är här, det kan fortfarande värma på ryggen mitt på dan, men på morronen och kvällen, is i luften, skarpt, nådlöst. Jag flyger. För nu börjar du höra av dej igen. Dina hälsningar i brevlådan, där annars bara Populär vetenskap och tvestjärtar hamnar, vykort med alldeles för många utropstecken, jag läser mellan raderna, jag tror att du är okej, jag hoppas det. Kungliga motiv. Sultanatet i Brunei, Tonga, en nyfödd tredje tronföljare i Storbritannien, en gång en frenetiskt skidande Mette-Marit. Närmare än så kommer du inte. Det är för tidigt. Men jag glädjer mej åt paraden av monarker, jag fäster vartenda ett på mitt kylskåp. Det är inte många som kommer hit, men alla stannar och tillber kylskåpsdörren. Och ser mej sedan med en annan blick. Jag låter det vara. Jag förklarar inget. Det här är vårt, den tunna tråd med vilken vi är fästa vid varann, det skulle ingen annan förstå. Med katten i hälarna, gången till brevlådan känns alltid som en nerförsbacke, emiren av Ras al-Khaimah, med orubblig blick och en guldstav i handen. Jag i en piruett, om jag vrider mej lite fortare följer kanske världen efter.