När du har nått ända fram. Du skulle säja ända ner. Det är exakt det, den skeva, dallrande skillnaden. När du inte finner nåt nöje i det som du annars är beroende av: ett varmt bad, den särskilda vinkeln av solljus över is en eftermiddag i februari. När du vill gå det blyklädda tåget som är lastat med strontium nitti till mötes, vidöppen, i ett klargrönt rus. Lägg dej ner ovanpå lakanet. Leta efter den lilla punkten av ljus. Dra dunsovsäcken över huvet. Åkalla ditt dåliga humör. Du är inte viktig för nån annan, du har inte lösningen, du är ensam. Du har ingen. Just därför, syster.
Just därför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det i särklass bästa råd jag fått. Tack.
SvaraRaderaLäste först att man skulle lägga sig ner på spåret. Sedan läste jag om. Tacck för en fin text
SvaraRaderaTankeställare! fin text.
SvaraRaderaLika gripande och tänkvärt som vanligt.
SvaraRadera