Johannes del 2

Du går ut och in i tempusformerna. Så nära ibland, nästa dag en grå skugga vid relingen. Du är här. Jag har dej i nutid. Jag har dej lika mycket i dåtid. Det är inte förvirrande. Jag är trygg. Men min saknad är utan ord. Den sätter sej i axlarna, i min högra höft. I mina händer. Jag omfamnar dej ändå. Din magra rygg. Din flackande blick. Dina klara stunder. Min ömhet för dej. En ömhet, mänsklig, allomfattande. Jag bär stickade sockar till Soraya, Leila och Hassan. Du frös alltid. Jag värmer andra, också dej på samma gång. Jag bar dej, tvättade dej, gav dej mat. Vaggade dej dom nätter då du behövde. Men det var aldrig jag som gav. Det var du.
Jag saknar dej.

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.

Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

Stalker

Ditt hus ännu ett steg på vägen till förfallet. Dina gröna ljusstakar i fönstren mot vägen, kvar sen förra året, den vänstra rutan sprucken, det måste ha skett nyss. Den tänkta samhörigheten med dej, du som står på balkongen under snickarglädjen och röker. Du tänder den ena cigarretten på den andra, lugnt, oberört och nedanför dej växer mossan på din gamla Merca. Viktlösa dagar efter nyår, bestrukna med slammad kalk, pråligt ljus i trädgårdarna bredvid, hos dej bara teveblått. Vi är lika. Jag vet det. Och ibland inbillar jag mej att jag ska träda in genom din grind och att allt ska ändras. Att du ska komma mej till mötes halvvägs i trappan. Att du ska blåsa dammet av dina planer för trädgården, att vi ska hyra en jordfräs. Att jag ska ha skrapat laven av din bil en eftermiddag, att du ska komma från fabriken i din overall och med smutsiga händer och se det och se mej och. Och. En utflykt på söndagen. Ditt ena knä mot mitt. Jag går förbi ditt hus för hundrade gången och det är så. Jag går förbi. Det är det jag gör.

Önska dej en stilla natt

Det är som om punkten du strävat efter att nå hela livet kommer dej till mötes. Du rör vid pärlorna runt din handled, pärlor som blivit nötta av din ständiga beröring. Pulsen under huden som saktar ner. Det här ögonblicket i din kropp. Ingen ande, bara kropp. Hur det mättar dej. Hur du tar emot utan kamp, med böjt huve, men inte stukad, inte knäckt, tvärtom, stilla, liksom förnöjsam. En ny smak på tungan, en ny klang, men ändå gammal, välbekant. Du läser några rader av poeten med det stora håret och den knarriga rösten, du bär dom under hjärtat, som en havande, du reser dej, går ut genom dörren.

Tyst vecka

Dagarna, vita och grå. Du är kvar. Du går mellan fönstren, inte jagad, inte rastlös, det är bara ett sätt att hålla reda på timmarna. Du är tillfreds, du kan inte säja det på nåt bättre sätt. Tillfreds med det tysta, hur du lägger tunna kalkerpapper mellan dagarna. Tillfreds i dimman som tätnar, lättar, tätnar igen. Du vill ha det så nu. Du vill hålla dej i det du kan lita på. Tröghetslagarna, gravitationen. Euler-Mascheronis vackra och definitiva konstant. Dina steg i stegen du tagit tidigare. En värme i dina spår. Att känna igen sej i det främmande.

Pojke i för trånga byxor

Jag frågar inte ens vad dom heter. Bara ringer ett samtal, tecknar i luften mot dom. Säjer: I help. Min engelska blir kortfattad, tappar hjälpverben, tappar dåtid, framtid. Vi är här, vi är nu. Och tåget som gnisslar sej fram över ett Kinnekulle i rost och guldockra, jag som blundar vid Blomberg därför att jag inte står ut just där efter det som hände i somras. Ber en halvhjärtad bön över henne. Så många böner denna november, så svårt att tro, att hålla fast denna november.
Kanske fjorton, femton år. Hindukush säjer den ene och pekar mot konturerna av berget vi nyss passerat. Hindukush. Jag tänker mej en liten stad, en liten blå stad nära molnen, en oändlig vidd, sånger i skymningen. Vi delar bondkakor som mamma skickat med, dom ler, smulor runt den andres mun, han som inte säjer nåt.
Leila vid tåget, svart slöja, chockrosa väst, hon som har gjort samma resa, deras händer i hennes, och han som inte säjer nåt i jeans som är alldeles för trånga, han går med små kliv, anklarna bara och den bilden lämnar mej inte sen. Jag vet att han fick nya byxor med en gång, nåt varmt att äta, tak över huvet. Men ändå. Jag tar bussen hem och letar på nätet efter Hindukush. Ett bergssystem. Hindukush. Hindukush och Kinnekulle. En resa över halva världen, två pojkar varav en i ljusblå urvuxna byxor. Det är november i Sverige och jag ber igen.