10.59

Jag vet inte om du är glad över att se mej eller om du visar tänderna som en hund. Kom hit, kom inte närmare.
Jag tror fortfarande på dej. Att det är vid dina fötter jag kan lägga ner det jag vill bli av med. Och fortsätta därifrån, upp, bortom. Det är bara det att. Att din utsträckta hand också har handflatan vänd mot mej i ett stopptecken. Att din andedräkt blir dimman mellan oss.

Jag har sotat ögonen ikväll. Sotat dom så hårt, med flit, för att lösa upp konturerna, det yttersta i ögonvrårna vattrar sej. Jag la ner några rader i min handväska, rader att läsa på toaletten i en paus undan dej. När jag går ut därifrån vet jag att du står bakom hörnet och väntar, att din kyss kommer att kännas som ett bett.
Att det enda sättet att få dej intill mej är att sträva bort från dej.

Det här är inte kärlek, inte lust. Det är nåt annat, nåt jag ännu inte kan sätta ord på. Den dan jag kan det, den dan ska jag kliva på bussen härifrån. Bussen som bara går varannan dag. Den som du försöker hindra mej att ta. Och som du samtidigt kommer att hjälpa mej ombord på.

Så nära, så nära, nästan där.
Nästan där.

10.58 Lag Anette Norberg

En gång har jag passerat Ailsa Craig. Där bryter man Blue hone, granitsorten i stenarna vi använder. Vi firade vår åttonde bröllopsdag, det blåste och vi hade druckit whisky i veckor, som en tuva torv långt bak i svalget.
Ön såg ut som en grindval som särat en smula på barderna. Jag hade tjatat om omvägen, för jag trodde att det skulle kännas, kanske i händerna, mina händer som greppat, vägt, borstat stenarna i så många år.
Inget speciellt.
Jag var besviken.

I finalen bar jag det metallicblå nagellacket jag fått av barnen. Jag tycker om att se på repriserna, hur nagellacket blänker. Och sista stenen, jag har aldrig gillat Cheryl, hur hon böjer huvet, andas in, suckar. Smala höfter. Kastar med håret, som hämtad ur Dynastin.

Dom kände igen mej överallt. There you go, skip. This one's on the house, skip. A true honour, skip. Senare återvände vi till Edinburgh och till St Giles och när jag tog första steget ut på golvet så kände jag stöten genom mina praktiska kilklackar. Blue hone, under mej, som en sten som kantrat in i sargen och som man puttar med bredsidan av foten ner till banans kant.
Hela katedralens golv, som tietusen curlingstenar, sovande sida vid sida. Jag föll ner på knä vid altaret, du tyckte att jag var löjlig, men jag gjorde det, jag föll ner på knä.

10.55

I det sista skäret sluter han sina ögon. Han känner det i benen. Det bästa han nånsin gjort. Tusendelar, hundradelar, sekunder, faller, glittrar framför honom, i isen han river upp med sina skridskor. Det är så tyst i hallen. Tyst som hemma. Nätterna på grön insjöis mellan Sloten och Lemsterland.

När han öppnar ögonen, lyfter blicken mot tavlan; DSQ. Ett programmeringsspråk han inte förstår. Han har sett det förut. Men inte som bihang till hans eget. Det var Jaacob van Duis en gång för nie år sen i ungdomscupen, det var. Men inte Sven Kramer, DSQ. Inte det. Gerards andhämtning bakom honom. Förlåt, Sven, förlåt, det var mitt fel, förlåt, förlåt. Han ser sina orange ärmar, han har alltid hatat den färgen, så jävla ful, det pilformade mönstret.
Förlåt.
En hand som slirar mot hans egen.

Ett skär på fel ställe. En natt räknade han antalet skär på tietusen meter, han har glömt det nu, så konstigt, trodde att han skulle komma ihåg det för evigt. Ett enda av låt säja tretusenfemhundra. Det kan inte stämma. Men hypotetiskt. Att vara snabbast men inte vinna.
Om han ändå inte varit snabbast.
Om han ändå fallit.
Förlåt.

Han sluter ögonen igen.

(DSQ=diskvalificerad)

10.53

Han är ett huvud kortare än henne. Det ser så ut, genom titthålet i dörren. Han sitter ett ögonblick hopkrupen på stegen, som en katt, sträcker sen högra sidan upp mot taket, balanserar, på en fot, hon håller andan, ramla inte, och stryker en vit linje i vinkeln mot taket.
Hon har läst att det kallas snobbrand. Och att en skicklig målare kan göra det på fri hand.
Så.
Han är skicklig.

Väggen har hon stirrat ut på länge genom livlinan i dörren. Där har vittnena stått och lutat sej på dörrklockan, mot en bakgrund av nyponsoppa. Hyresgästföreningen, barn med jultidningskataloger. Ringsignalen kopplade hon ur för länge sen. Det är inte svårt, bara man har en vanlig skruvmejsel och sitt förstånd i behålll.
Hon undrar vad det ska bli för färg. Och hoppas på himmelsblå. Hon skulle tycka mycket om det.

Han är kortare än hon trodde. Kanske två huvuden. Han äter sina smörgåsar i trappan, efter att först ha brett ut en tidning under sej. Hon kan inte se om det är Expressen eller Aftonbladet. Han har ost på smörgåsarna och ett plåster på höger knoge. En prydlig man, liksom nätt. Hon nuddar tanken att. Som att bjuda in en dockpojke. Nils Karlsson Pyssling. Fast nä. Men man kanske kunde erbjuda en kopp kaffe. Han arbetar efter en rytm som hon kan se, känna, nästan höra. Inga hörlurar, ingen radio. Han bär allt inom sej.
Det är stort.

Penseln i burken, lätta händer, en exakt mängd, inget spill, inget kladd. Tidningen under sej vid pauserna skyddar honom mot trappans smuts, inte tvärtom. Hon vill be om ursäkt för den usla städningen. Han sitter stilla, tuggar långsamt, ändå alldeles närvarande. Väggen är snart klar. Inte precis himmelsblått, mer grått, lugnande som hos en tandläkare. Bättre än nyponsoppan. Om han behövde låna toaletten.

Han skymmer henne för ett ögonblick när han tar fyra steg tillbaka och granskar arbetet. Han är nöjd, hon kan se det på hans rygg, den slappnar av. Vänder sej mot henne, som om han vet att hon varit där hela tiden, drar med sin trasa över hennes dörr. Sen. Borta. I en vissling.
Hon står beredd med kaffet i den bästa muggen innanför titthålet. Det blev inte av. Nästa gång. När han återvänder för att måla en bård. En bård av vita måsar.
Det vore vackert.

10.49

Hon vet.
Hon borde flytta.
Se nåt annat. Upptäcka nåt nytt, återupptäcka sej själv. Göra sej själv den tjänsten.
Inte gå här och.
Plåga sej själv.
Plåga honom.
Och lyfta blicken för att se ett välbekant, åh, så välbekant ansikte, ett sätt att hålla armen runt den andras midja hon känner igen, för i det har också hon gått.

Minnen som vassa piggar, som släta sockerbullar.

Hon vill hålla honom alert. Inte riktigt veta när hon kan tänkas. Ett par rader bakom dom på bion. Banan bredvid, byter till ryggsim när han gör det, och sen tillbaka igen.
I en tröja han gett henne på en särskild dag. Hon står där, nästan bredvid dom, sjunger lågt med i deras sång, always waiting for something lasting, ormar med armarna mot taket, röda plastringar runt handleder klirrar, klirrar, klirrar. Minns du hur vi kysstes, det tog aldrig slut. Han tar det bra, den andra mindre bra. Hon har gråtit en gång, rest sej häftigt, gått iväg, oräkneliga.

Vännerna har försvunnit. Det gör henne inget. Dom var ändå hans från början. Den sista kom för att prata, övertala, på hans uppdrag, hon öppnade bara dörren, stod där med sänkt huvud medan han gick. Sänkt huvud, för att dölja leendet.
En seger, en liten, men viktig.

Inte flytta.
Hon har alldeles för roligt för det.

10.48

Så nära det absoluta mörkret man kan komma. Härnere föds han och återföds. Han har släckt pannlampan, det räcker med ena handens fingrar mot tunnelns vägg. Han har åttahundraförti meter kvar tills han är framme. Ett akut fel på transformatorn under Rosenlund. Nu går han med kanalen brusande högt över sej. Out of the blue and into the black.

Han är försiktig med att anmäla sej frivilligt. Han vill inte få ord om sej att vara eljest. Men i mörkret vecklas han ut, tung kropp förvandlas till Peter Pan. Han har suttit på kvällarna, efteråt, och velat dela det, om så bara med en penna och ett papper. Det har han slutat med. Hans ord, nån annans. Han fick tillbaka bunten och ett artigt brev och han stod inte ut med tanken att nån suttit och poängsatt det som är hans.

Han är framme. En liten stund innan han måste tända och börja felsökningen. Han släpper väggen, yr och rusig. Tjuguåtta meter ner.
Han i världens mitt.

10.47

När vi möts är vi olika. Efter promenaden, efter strosandet är vi åter lika. Därför har jag inte slutat att hoppas. Därför envisas jag med att stjäla ett par timmar av din tid varje månad. Jag fyller rösten med så många stenar jag kan och lägger dom på rad i utrymmet mellan oss. Du kommer alltid. Kanske trög, kanske nödbedd. Men du kommer dit.
Vi möts under vitsippan.
Du går lätt, med stora steg. När ormgranarna tar vid har du fallit in i mitt tempo, du har saktat ner, du låter höfterna gunga refrängen i min sång; rull, rull, duns.

Vi pratar inte mycket. Let the body do the talkin'. Nej. Inte precis. Även om jag skulle vilja.

Jag gömde en lapp med våra namn i näsduksträdet när det blommade den våren. Davidia involucrata variant vilmoriniana. Jag ångrar att jag inte valde ett mer beständigt material. Vi hade sett en film som hette Carne, carne! som handlade om en slaktarfamilj och jag tog biljetten, skrev dej och mej på den och la den i den lilla håligheten strax ovanför trädets rot.

Vad längtar jag efter. För du har aldrig älskat mej. Inte heller har du låtsats det. Du är det ädlaste jag vet och du plågas av min kärlek och att jag aldrig verkar ge upp. Ändå känner du ansvar. Och en skuld. Den är jag tacksam över. Jag är inte lika god som du, och utan skulden skulle du ha slutat besvara mina samtal för längesen. Skulle du inte vika undan när jag åter gör ett klumpigt försök att kyssa dej vid Systematiska fältet.
Skulle du redan ha gjort narr av mej.
Men det gör du inte. Jag vet det. Du lämnar hennes säng, låt vara för bara några timmar. Men. Det händer. Och du anpassar dej efter mej. En uppriktighet, en del skulle kalla dej naiv. Det skulle inte röra dej i ryggen.

Jag tror att vi fortsätter. Du och jag, höfterna som snuddar vid varann nån enstaka gång. Du kommer att berätta om dina barn och jag kommer att fortsätta försöka kyssa dej. Nåt beständigt.
Det kanske är det jag vill ha.
Kanske det jag längtar efter.