65

Han tröttnar inte på ljuden. Nån har frågat honom om han inte blir galen över att det aldrig är tyst, men det är tvärtom. Han skulle bli tokig om det inte lät. Och ändå. Efter den frågan har det aldrig mer blivit sej likt. När han sitter med ett trasigt urverk på kontoret kan det ibland låta som om klockorna i affären skenar. Som om dom går för fort, för hårt. Som om dom har hjärtklappning. Han kontrollerar tiden allt oftare. Men uren går perfekt. Som alltid.
Bara han slapp lukten. Efter att Gunilla gav upp sitt lilla parfymeri, och sin tjugu år långa, försiktiga flirt med honom och flyttade ut till Farsta centrum, har hennes lokal bytt ägare och inriktning minst fyra gånger. Först underkläder, sen café, nu sushi. Och fisklukten, den vidriga råa, går arrogant genom hans väggar som en tidigare hyresgäst som olovandes behållit en uppsättning nycklar.
Han stryker över näsan, rättar till förstoringsglaset och greppar den lilla skruvmejseln, den fina, dyra skruvmejseln från Bahco, med ett specialhandtag, och mejseln i molybdenstål.
Fisk. Det luktar för jävligt. Han gnuggar näsan igen, sätter mejseln till det lilla urverket, så skört, så ömtåligt, fisk, det stinker fisk, och slinter.
Och uren i butiken börjar med sina förmaksflimmer. Han kastar mejseln i väggen. Ticktack, fisk, tick. Tack.

Han är därinne i restaurangen, hur det har gått till minns han inte. En klåda i näsan, en mejsel i handen, men en större, mycket större. Deras ögon, runda, rädda. Hans mun, det rinner från den, han har skadat sin hand, det är ett stort jack i träbänken. Klockorna i hans affär har vaknat på allvar. TICK, TACK. Sushi, sashimi. Skit. Exkrementer. Träck. Deras ögon nu, bedjande, rundare, räddare och han som fäktar. En kniv i handen nu, hur fick han tag på den, den skär genom hud, som en paddel i vatten, sirener, nån som håller honom hårt bakifrån.

Och det slutar äntligen lukta fisk.