101

Hon hulkar nästan i servetten. Hennes svärföräldrar, dessa vänliga mänskor men så främmande, efter alla år tillsammans, det är sorgligt att dom inte är närmare varann, har bjudit hennne till påskaftonlunch som vanligt.

Fast det ekar av saknaden efter John.
Ingen pratar om honom längre. Inte ens efter några snapsar. Det är bara tårarna som kommer opåkallat, en darrning i handen, en strupe som behöver klaras gång på gång.

Varför hon går dit. Jaa. Det kan hon inte svara på. När hon kommit därifrån tänker hon att nästa år. Nästa år har hon en ny man. Ett nytt liv. Och kan tacka nej. Fast det blir inte så. Samma gamla sej själv, samma kläder, samma jobb, bara lite äldre.
Dom med.

Och ägg. Det äckligaste hon vet. Hela bordet fullt av. För dom har glömt att hon hatar ägg. Under graviditeten när det enda hon kunde äta var löst kokta försiktiga ägg. Och att Cecilia dog bara några timmar gammal. Den sorgen smakar av ägg, ägg mot silver, ärgat, metall.
Dom har kokta ägg med lökskal, dom har gjort omelette a la minute, äggröra med grädde, ägghalvor med räkröra och löjrom.
Dom har ett påskägg åt henne, deras runda snälla ögon, ett ägg med marsipan.
-Från marsipanbåten, vi passar på när den lägger till på Marstrand, säjer svärfar.
Hon är allergisk mot mandel.
-Nu äter vi, säjer svärmor.
Hon tycker illa om hur vitans lätta, svala känns mot gulans sträva. Om dom hade lite sill i alla fall. Eller köttbullar, prinskorv. En Janzons.

Hon brukar åka till McDonalds efteråt. Och sitter ensam på påskaftonskvällen med sin Big Mac och sina svajiga pommes frites. Salt och fett, och syran från ketchupen under naglarna. Och tänker att nästa år. Allt blir annorlunda nästa år.
Inga ägg nästa år.