93

Han önskar att han kunde vakna en morron och sluta falla. Att tiden skulle upphöra att utvidga sej, rulla bort från honom, blank och lysande som en alldeles ny enkrona.
Han håller huvet stilla för att inte störa karusellen där inuti. Reser sej som ett vattenpass, noga med jämvikten. Fötter i tunnslitna strumpor, fnasiga vader. Han sover naken sånär som på sockarna. Penisen dinglar oroligt under buken. Han är inte rädd. Men han måste ändå sätta sej en stund igen på sängkanten.
Tapetmönstret häver sej i tunga blommönstrade dyningar.

Det blir en sån dag, tänker han. När allt rör sej fort, fort runt mej och jag måste vara axeln som stabiliserar. Annars kommer jag att slå i botten så hårt och snabbt att jag tappar andan och blir kvar därnere.
En sån dag när gjutjärnspannan dansar på spisen, när jag får låta munnen röra sej och hålla tandborsten stilla.
En sån dag som kommer att sluta med min hand i väggen för att kunna somna.

Han reser sej. Nöjesfältet håller andan. Lika rak i ryggen som Nicholas Sarkozy. Håll blicken fäst på nåt, säjer hans läkare. Det gör konståkarna i sina kvadrupelhopp för att inte ramla. I hans huvud postivhalarmusik, en doft av spunnet socker, slänggungorna som varvar upp i hastighet. En fast punkt var det, ja.
En fast punkt.
Det kan han klara.