246

En dörr jag inte vill öppna. En sårskorpa jag hade slutat riva av. Andra mänskor lever sina liv med stängda garderober och lever bra. Dricker vin, äter glömska. Jag kallar rummet för mitt arbetsrum och har burit dit en begagnad stol från Kinnarps. Morfars gamla skrivbord, fullt av saker, en lp-spelare, en avlagd mobiltelefon, en kaffekopp med tjära på botten. Arbetar gör jag i sängen, vid köksbordet, aldrig här.

September är en månad för nya löften. Jag har köpt en rulle svarta sopsäckar och tagit på mej en skyddsamulett. Och min vackraste blus. Lagt svart på ögonfransarna, sprejat en aning Sexy Graffiti bakom öronen. Bläddrar bland otymplig vinyl. Ett soundtrack till den här dan. Omöjligt. Jag får sjunga själv.

Niklas är den första som ramlar ur garderoben. Det var jag beredd på. Han kliver självmant ner i säcken som jag håller upp. Jag hittar tangatrosorna han köpte till mej i London, både löjliga och upphetsande på samma gång, hittar söndertvättade t-shirts, hör våra röster, minnet av våra långa telefonsamtal på nätterna. Han spelade låtar han gillade för mej, jag läste dikter, vi teg ihop, en gång smekte han sej själv under tiden, men det blev konstigt, vi gjorde aldrig om det.
Docenternas konsert på Hultsfred finns här också, jag lägger den i högen mittemellan slängas och sparas. Garderoben är vägen till Narnia. Så är det alltid. Men jag kommer aldrig dit. I en trådback ligger blindtarmsoperationen, och Jack och Stefan och Totte, dom är lika söndertvättade som t-shirtsen i hyllan ovanför och dom är lätta att vika ihop och lägga i sparashögen, för dom gör inte ont. Det var jag som gick ifrån.

Pälsängrar, en lång ensamhet. Lavendelpåsar.

Det blir kallare i rummet. Jag tänder alla lampor, vet att byltet som ligger längst ner i garderoben behöver en motvikt. Kall vaxduk mot fingertopparna. En skatt, en sarkofag, en mumie. Ber hjärtebönen när jag vecklar ut. Så stort, så länge. Så vackert, jag behöver inga sånger, det sjunger sin egen mässa, nåt har mognat och slagit ut. Ingen ilska, ingen besvikelse, bara mjölig sand på stranden i Åhus och riskornen från bröllopet. Försoning i en drömfångare hängd bakom dörren.
En tom garderob. Som jag lämnar ifred så länge.