250

Du hatar att promenera. Du vill ha ett syfte med det. Gå från a till b, uträtta nåt, och sen helst ta treans spårvagn hem. Jag drömmer om att vi ska flanera vid havet i matchande halsdukar. Jag skulle kunna gå, bara gå, gå. Gå nånstans och sen falla omkull, kanske vid världens ände eller i Istanbul. Du sitter, ligger, står. Contrapposto. Jag går. Du köper brogueskor, jag köper kängor, med goretexfoder och vibramsula.

Jag har skavsårsplåster, du har en näsduk med ditt monogram. Du är dekorativ med dina yllesockar i klanmönster och dina filterlösa Camel, ditt ena långa ben över fåtöljkarmen, det första jag ser när jag kommer in i tamburen. Med hundbajs under skorna. Jag låter dej vara det du är, anglofil, beläst, belevad. Du hjälper mej att skölja mina kängor medan du pratar om Indiens siste vicekonung, och om Mullaghmore, och du plockar ett löv så ömt ur mitt ena öra, du gör det på ett sätt som rymmer all din kärlek. Du ska fortsätta att sitta, närsynt plockande med dina bibliografier. Jag ska fortsätta att gå ut genom dörren, och sen komma tillbaka.

Jag ska ändå sticka likadana halsdukar åt oss. Du kan bära din inomhus.


(Sen falla omkull-meningen har jag stulit av Eldkvarn, låten Två hjärtan från cd:n Limbo. Treans spårvagn är ju en annan Eldkvarnsång, men treans spårvagn är också min, så det tycker jag inte är en stöld.)