259

Jag tycker om henne. Jag tror det i alla fall. Jag är rädd för henne. När man får komma upp i hennes väldiga famn omsluter hon en som alla världshav på en och samma gång. Jag håller om det sladdriga vid hennes överarmar. Petar det fram och tillbaka.
-Gäddhäng, säjer hon.
Det passar henne. Hon har samma blick som en mycket gammal fisk.

Hon har lergökar i fönstret och ett ostämt piano. Hon läser oss alla till tårar på kvällen. Näverkonten. Tjockt djuprött täcke över oss, som ett röntgenförkläde. När hon kommer i trappan för att hyscha på oss en sista gång har hon tagit på sej morfars keps och i den har hon hängt hans medalj för tretti års prickfri mjölkning.
-Vem är det som bråkar och gardistar här, frågar hon, men i rösten finns värme i kväll och kärlek. Vi sörplar i oss den. Morfar säjer godnatt i ett moln av Vademecum.
Dom spelar skivor med Artur Eriksson sen. Vi somnar till De komma från öst och väst.

Vi sjunger den på hennes begravning. Jag har tagit täcket, det är det enda jag vill ha, täcket och lergökarna.

(Gäddhäng, gardista, gällen, gangrän, gurgla)